Rökighet kontra torvighet

Den här kvällen hade vi flera jubiléer att fira. Dels var det nästan exakt på dagen fem år sedan som the Rough Set hade sin första sammankomst. Dels skulle vi någon gång under kvällen provsmaka vår 200:e whisky.

Kvällens tema var rökig whisky och det var meningen att Jöran skulle berätta lite om skillnaden mellan rökigt och torvigt. Själva var vi lite tveksamma till om det överhuvudtaget finns någon skillnad. I boken "Whisky classified" räknar exempelvis David Wishart upp tolv olika karaktäristika för whisky och en av dem är "smoky". Någon "peaty" nämner han överhuvudtaget inte. Rökigheten (även "peat reek" på engelska) uppstår när torv förbränns för att torka maltet. Detta görs genom att man i ett rum, kölnan, låter röken sippra upp genom det perforerade golvet och genomtränga det där utbredda maltet.

Nåväl, Jöran skulle räta ut begreppen för oss. Problemet var bara att han vid två-tiden på provningsdagen befann sig långt nere i Tyskland, vid Osnabrück, på hemväg från en av sina resor. Skulle han hinna fram ?

Vi andra tre gick ut lite löst med en japansk whisky, en 12-årig Yamazaki, som Kalle hade fått av en kompis. Den var mjuk och fruktig, med inslag av mint och päron. Lite karaktärslös, med kort eftersmak. "Mer sprit än smak" som någon sade. Inte tillstymmelse till rök.

Ardmore Traditional Cask hade däremot en svag rökdoft. Munkänslan var i början ganska rökfri. Det mest framträdande var en maltig sötma. Men sedan utvecklades röken och den levde upp till varubeteckningen "fully peated" på flaskan. Frågan var bara om det var röken de menade eller något annat, mer svårdefinierbart. När vi gick tillbaka till Ardmore senare under kvällen smakade den faktiskt väldigt mycket pepparkaka.

Den 10-åriga Longrow från 1995 hade inte heller mycket rök i doften, utan var snarare lite fruktig. Smaken var desto rökigare, nästan pepprig. En betydligt mer komplex whisky, med inslag av mint och choklad.

Nu stegrades rökigheten brant på provningen för nästa whisky på tur var den 10-åriga Talisker. En gammal favorit, som jag skrev förra gången, men numera en favorit på dekis ? Den doftar lika rätt som tidigare, men i smaken händer ingenting. Själv föredrar jag numera den 18-åriga varianten, som är betydligt mer sofistikerad och komplex.

En positiv överraskning var i stället den 18-åriga Caol Ila, som Olle hade köpt. Mycket rökig i doften och smakrik, med inslag av "rögad sill". Rund, oljig och munuppfyllande och faktiskt lättdrucken. Caol Ila ingår som komponent i många blended whisky, exempelvis Black Bottle och Johnnie Walker. Det är bara en liten del av den totala årsproduktionen som buteljeras som single malt.

Kalle hade också beställt en 18-årig Caol Ila på Systembolaget flera veckor före provningen då den fanns med i det ordinarie sortimentet. Men det kom ingen whisky, och nu är den helt borttagen från deras sortiment. Ganska svagt av annars pålitliga Systembolaget!

Vid det här laget hade vi kommit in en bra bit i provningen och Jöran ringde och berättade att han befann sig på färjan mellan Puttgarden och Rödby... och fortfarande hade vi ingen förklaring på skillnaden mellan rökigt och torvigt...

Rökigheten brukar mätas i antalet ppm fenoler där ppm står för parts per million. Den whisky som normalt brukar räknas som den rökigaste är Lagavulin, vars 12-åriga och 16-åriga whisky som säljs i handeln idag är gjord på malt med 50 ppm fenoler. Tyvärr (?) kommer rökigheten i Lagavulin att minska eftersom man numera använder malt med 35 ppm fenoler. I stället kommer Ardbeg att framstå som rökighetens mästare eftersom man använder en ny tillverkningsmetod där man använder mer av skalet i malten. Fenolhalten kommer då att stiga till 75 ppm i malten. Vad jag förstår bygger hela den här cask strength-serien med Ardbeg Very Young, Still Young, Almost There och Renaissance på den här nya tillverkningsmetoden.

Världens mest rökiga whisky just nu är troligtvis Bruichladdichs Octomore, med över 80 ppm. Den togs fram i oktober 2002 och det var bara fåtal privatpersoner som fick köpa egna fat från destilleriet. Men nu har tydligen Bruichladdich planer på att släppa en 5-årig Octomore till allmänheten i februari 2009. Sverige och Systembolaget kommer allt som allt att få 150 flaskor, till ett pris av 1 009 kr. Octomore 5YO kommer att ha en oöverträffad rökighet på inte mindre än 131 ppm....!

Åter till provningen. Ärligt talat brydde vi oss kanske inte så mycket om skillnaden mellan rökighet och torvighet längre... för nu radades den ena favoriten upp efter den andra!

10-åriga Ardbeg var distinkt söt i doften, nästan lite parfymerad. Rökigheten i smaken, eller torvigheten, var mycket kraftfull, den starkaste hittills under kvällen. Kalle var mycket entusiastisk, och vi andra höll nog med om att denna whisky förstärkte sin position bland de andra tungviktarna under kvällen.

Ardbeg Airigh Nam Beist var om möjligt ännu sötare i doften, med inslag av hallon och jordgubb (!). Eftersmaken var också rökigare och längre än den 10-åriga, som dock framstod som den mest balanserade och komplexa whiskyn av de två.

Provningen kom mer och mer att framstå som ett mästarmöte mellan de mest rökiga whiskyna från Islay. Det kändes nästan lite orättvist mot Laphroaig Quarter Cask att lägga den efter de båda Ardbeg. Den upplevdes som lite rundare i smaken än den 10-åriga Ardbeg, men inte lika söt. Men doften var definitivt rökigare.

Den 10-åriga Laphroaig var inte speciellt rökig i doften. Däremot mer torvig och medicinal i smaken än Quarter Cask.

Olles Laphroaig Cask 55,7 % var en häftigare, lite mer "dirty" variant än den 10-åriga. Liksom många andra whisky under kvällen var den förvånansvärt orökig i doften, mer fruktig och mintig och aningen salt. Någon tyckte att den blev bättre med lite vatten. Vi andra tyckte att den var bra som den var....

Då var det dags för supertungviktaren, Lagavulin. Den mest rökiga whiskyn i handeln idag är troligtvis Lagavulins 12-åriga eftersom ekfatslagringen gör den mer rökig än den sherryfatslagrade 16-åriga utgåvan. Jag hade lyckats få tag på Diageos 12-åriga specialutgåva för Friends of Classic Malts (Det är bara att gå in på hemsidan http://www.classicmalts.com/ , bli medlem och sedan privatimportera whiskyn genom din närmaste systembolagsbutik). Den 12-åriga har man under en kort tid kunnat få tag på i en cask strength-version, 56,4. % på Systembolaget. "Friends-versionen" är buteljerad till 48 % , vilket gör den till "a deep amber-coloured, mellow Lagavulin, richer-textured than the more intense cask strength Special Releases of the same age" enligt texten på flaskan. Doften var komplex, lite stickig med en del mörk choklad. Söt och fyllig smak med inslag av mint och choklad. Lång eftersmak.

Den 16-åriga klassikern hade mer kropp än den 12-åriga och var dessutom både torvigare och rökigare. Kanske också lite snällare mot gommen. Meningarna var delade om vilken av de båda som var godast.

Sedan avslutade vi kvällen med Ileach, en whisky som i reklamen har beskrivits som en riktig rökbomb, och som tydligen har fått en hel del lovord av Jim Murray. Helt klart var den rökig både i doft och smak. Men i övrigt kändes den väldigt tunn efter Lagavulin och de andra Islay-märkena.

Hur det gick med Jöran? Jo, han kom ungefär när vi hade kommit fram till Ileach, när det var dags att gå hem. Så det här med rökighet och torvighet får han bena ut en annan gång...

Whisky från öarna

De öar som inräknas under whiskybegreppet Islands är spridda över ett geografiskt mycket stort område. Från Arran nere i sydväst längs västkusten norrut med Jura, Mull och Skye upp till Orkney-öarna längst i norr. Highland Park på Orkney är det nordligaste destilleriet i Skottland. Den stora geografiska spridningen gör att ö-whiskysorterna kanske inte har så mycket gemensamt rent smakmässigt. De tllhör the Highlands och har en hel del av höglandswhiskyns kännetecken., som medel- till full kropp, komplexitet, rökighet och kryddighet. Men det är stor skillnad på den nästan helt rökfria Arran och pepparbomben Talisker.

Arran, det nyaste ödestilleriet, invigdes i augusti 1997 av drottning Elizabeth II. Sedan 2005 finns det en 10-årig version, en utan årsbeteckning, en cask strength och ett tjugotal olika finishvarianter. Vi började provningen med den 10-åriga där vi förnam lite kola, äpple och citrus i doften. Smaken var oljig, lite salt och lång. Whiskyn upplevdes som maltig och frisk. Arran verkar helt klart vara ett av de bästa av de nya destillerierna.

Jöran hade med sig en blended från destilleriet, Arran Robert Burns, som hade ännu mera sälta i doft och smak. Men den var mer endimensionell, plattare, än den 10- åriga.

Sedan gjorde vi ett långt hopp norrut, till Scapa, det andra destilleriet på Orkney-öarna. Den 10-åriga Scapa är en saftig, lättdrucken whisky med gräddig doft och blommor i smaken. Den är lätt och oljig, en riktig sommarwhisky. Scapa säljs sedan 2004 i en 14-årig version.

Destilleriet Tobermory på ön Mull buteljerar sin whisky under två namn, dels den torra, rökiga Ledaig, dels den lätta och friska Tobermory. Vi testade dels en lite äldre utgåva, Ledaig Single Malt utan årsbeteckning, som hade en lite unken doft och torvig smak, som var betydligt trevligare än doften. Vi kände spår av både mjölkchoklad och apelsin i smaken. Enligt Per Ellsbergers bok buteljerades Ledaig Single Malt 1992 och består av whisky destillerad i början av 70-talet.

Gordon & McPhails Connoisseurs Choice-utgåva från 1990 doftade blommor, citrus, mint, polkagris och Findus jästa ärter (!). Den var inte lika rökig som Single Malt, men upplevdes som friskare. Finns att få tag på hos Juuls i Köpenhamn.

Efter Mull begav vi oss till grannön Jura och den 10-åriga Isle of Jura. Den var medicindoftande och i övrigt ganska intetsägande.

Så var det dags för ett av de riktiga tungviktarna bland ödestillerierna, Highland Park. Den 12-åriga är ju den perfekta allround-whiskyn, som har lite av allt: ljungsötma, fyllighet, torv och rök. Ett fynd på Systembolaget för 399 kr. Den var lika god som vanligt och vi var nyfikna på hur den nya 15-åriga varianten skulle stå sig i konkurrensen. Den 15-åriga hade en ljusare färg, mindre doft och lite mjukare munkänsla med en del mint. Det kändes nästan som om man gick ned ett steg på skalan i stället för upp. Den 18-åriga var mäktig, och man förstår att den blivit utnämnd till det bästa spritmärket av alla. Den har mer av allt än den 12-åriga och är väl den mest "prisvärda" whiskyn på Systembolaget med sina 499 kr.

Det finns en hel del oberoende buteljerare som har gett ut egna versioner av Highland Park. En av dem är Murray McDavid, med en 16-årig portvinslagrad version från 1989. En del sviskon och annan torkad frukt i smaken och med en lång eftersmak. Inte lika komplex som den 12- eller 18-åriga kanske, men den har sina förespråkare. Jim Murray har exempelvis gett den 94 poäng i sin whiskybibel.

Jöran hade också med sig en 10-årig Provenance Highland Park från 1993, som vi dock inte öppnade. Finns på bild härovan.

Från en klassiker till en annan klassiker. Talisker, från ön Skye, har länge varit en favorit i the Rough Set. Den 10-åriga har kanske inte kvar den där riktiga pepparkicken någon sekund efter att man inmundigat whiskyn, men den är fortfarande fabulöst god. Om man behöver något värmande en kall och ruskig höstkväll så finns det inget bättre val än en dram av Talisker!

Vi provade inte den 18-åriga Talisker denna gång, men kommer ihåg den som en mjukare, mer komplex whisky. Däremot hade Jöran med sig en cask strength-utgåva (59,2 %), inköpt på plats på destilleriet. Ett samlarobjekt som han av förståeliga skäl inte ville öppna.



Provningen avslutades med en lite mystisk whisky, Poit Dhubh (uttalas potch ghoo). Det är en vatted malt och består alltså av malt whisky från olika destillerier. Den produceras av det lilla företaget Praban na Linne på ön Skye, och man kan lätt få för sig att Talisker är ett av destillerierna som fått släppa ifrån sig whisky. Poit Dhubh finns både som 8-årig, 12-årig och 21-årig, och vi provsmakade de båda förstnämnda. De var goda båda två, men det fanns inte den där typiska pepparsmaken som är så karaktärsfull för Talisker, speciellt den 10-åriga.

Mannen bakom Poit Dhubh är Sir Iain Noble, vars passion för den gäliska kulturen har föranlett honom att investera stora pengar i företaget. I framtiden ligger en eventuell satsning på ett eget litet destilleri på Skye.

Glenmorangie Astar

I förra inlägget skrev vi att Glenmorangies Artisan Cask eventuellt skulle komma i en ny utgåva. Nur har den kommit! Glenmorangie Astar heter den och den är både större (70 cl) och alkoholstarkare, cask strength (57,1 %). Den är lagrad på samma typ av fat som Artisan Cask, gjorda på trä från Ozark Mountains i Missouri. Systembolaget kommer att släppa 180 (!) flaskor den 15 september för 659 kr. Man kan bara hoppas att den kommer att bli mer lättillgänglig i Sverige i framtiden.

Glenmorangie

Det blev en något rumphuggen Glenmorangie-provning eftersom en av medlemmarna i the Rough Set oförhappandes åkte på en resa till Kiruna. Men resten av oss lyckades skrapa ihop några gamla favoriter och dessutom några spännande utgåvor från Glenmorangies nya sortiment.

Glenmorangie har ju ändrat utseendet på flaskor och etiketter och har dessutom en ny hemsida som går i kalejdoskopets tecken. För detta har de fått utmärkelsen "Icons of Whisky" 2008 av tidningen Whisky Magazine som årets mest innovativa destilleri. Flaskorna och etiketterna kan man kanske ha olika åsikter om. En del tycker kanske att det doftar lite konjak över utseendet på flaskorna och även namnen på de nya sorterna. Men företrädare för Glenmorangie menar att de gamla etiketterna hade funnits i över 30 år och att det var dags för förnyelse.

Glenmorangie gick ju i bräschen för experimenterande med lagring på olika typer av fat och deras "Wood Finishes"-serie kom redan 1996. Vi började kvällen med "Madeira Wood" från den serien. Söt doft. Kryddig smak. Lite spritig och astringerande med kort eftersmak. Vi testade den här serien för ett par år sedan och madeiran var kanske den variant som vi var minst förtjusta i. Kanske inte så underligt att Glenmorangie valde bort just madeirafaten när de tog fram de nya smakerna.

Nästa på tur var Nectar d'Or, som blev vald till World's Best Highland Single Malt Whisky 2008 av Whisky Magazine. De nya sorterna har getts högre alkoholprocent, 46 % mot tidigare 43 %, och är ej kylfiltrerade, vilket många menar har resulterat i bättre whisky. Nectar d'Or doftar en hel del citrus och vanilj. Munkänslan är till att börja med rund och oljig, med smak av fransk citronkaka, för att sedan krympa ihop och bli astringerande. En lite annorlunda upplevelse. Nectar d'Or har lagrats på Sauternes-fat, och det söta franska vinet har förfört och tämjt whiskyn. Men vad ska man säga om beskrivningen på Glenmorangies hemsida?: "A captivating single malt whisky for the sophisticated luxury spirits drinker who enjoys delicious extravagance and sensual pleasures" Jojo...

Som sagt var så experimenterar Glenmorangie en hel del med trä, och deras kanske främsta exponent för detta är the Artisan Cask. Den är lagrad på fat gjorda på träd från de skuggiga sluttningarna på the Ozark Mountains i Missouri. Glenmorangie har nämligen kommit fram till att träden växer långsammare här och har en mer svampartad yta som gör att whiskyn kan dra till sig mer smak från träet. Efter att ha fällts ligger träden i det fria i två år, vilket gör att strukturen på träet öppnas upp ännu mer. Ozark-faten fylls sedan med bourbon, töms och skickas sedan till Skottland. Whiskyn lagras sedan på dessa fat i ungefär två år. Resultatet är en blommig och fruktig whisky, med en hel del malt, lime, vanilj och frisk ek i smaken. Eftersmaken är lång.

Den nya sherry-lagringen, Lasanta, har en större kropp och är mer fyllig i smaken. Lite creme brulée i doften och en rik smak av nötter, sherry och apelsin. En klassisk sherry-lagrad whisky, med lång, varm eftersmak. Som de andra nya sorterna har Lasanta ett namn som låter exotiskt, men som egentligen har sitt ursprung i gaeliskan. Lasanta betyder värme och passion.

Provningen avslutades med de gamla 15-åriga och 18-åriga Glenmorangie. Den 15-åriga var också rik och varm, med mjuk kropp och kryddig eftersmak. Det fanns en hel del mint i doften. Den 15-åriga finns inte med i det nya sortimentet så det är kanske dags att bunkra lite, eller göra ett samlarkap på Systembolaget...

Den nästan rödfärgade 18-åriga var nestorn i sammanhanget. Stor, kontrollerad kropp. Söt frukt som tog överhanden över eken. Mjuk eftersmak. En tanke som slog oss var att både den 15-åriga och den 18-åriga är mera traditionella whiskies, inte så typiska för Glenmorangie. Den rätta Glenmorangie-känslan sitter kanske numera i den 10-åriga Original och de nya trälagringarna.

Glenmorangies nya sortiment består av sex sorter: Original (som ersatt den gamla 10-åriga), Nectar d'Or, Lasanta, den portvinslagrade Quinta Ruban, en ny 18-årig och en 25-årig utgåva. Artisan Cask kommer förhoppningsvis att finnas kvar, fast i ny förpackning.

Northern & Western Highlands

Destillerierna i Northern Highlands är nästan alla belägna vid Skottlands östra kust, från Inverness och norrut tills kusten tar slut i norr. Northern Highlands-whisky är ofta fyllig, mild och söt, och verkar få allt bättre renommé.

Vi var hemma hos Jöran den här gången och som vanligt hade han bullat upp flaskor, glas, souvenirer och annan memorabilia så att det kändes som om man befann sig i ett whisky heaven.

Först ut på plan var Balblairs 10-åriga. Det är Gordon & McPhail som numera buteljerar destilleriets enda egna utgåva. Balblair är ett av Jim Murrays favoritdestillerier. Riktigt varför förstod vi inte när vi hade smakat den 10-åriga. Den upplevdes som frisk men spritig, med inslag av citrus. En bra sommarwhisky, men inte i klass med exempelvis Tamnavulin, kom vi överens om.

(Är ni på jakt efter en förstklassig sommarwhisky är Smith's Glenlivet 15 yo med den gröna etiketten ett bra tips. Finns hos Juuls för 495 DKK).

Därefter testade vi Balblairs 16-åriga, som var fylligare, nötigare och mer komplex än den 10-åriga.

Glen Ord är en whisky, som på mer än ett sätt har kommit lite i skymundan. Man har egentligen ställt till det lite för sig själva, genom att skifta mellan olika namn; Muir of Ord, Glenordie, Ordie, Glen Oran och Ord. Det var lite symptomatiskt när ägaren Diageo i början av 2000-talet tog med whiskyn i sin "Hidden Malts"-serie. Den 12-åriga var lika frisk som Balblair, men rundare och fylligare och med längre eftersmak.

Alldeles intill Glen Ords destilleri ligger ett enormt mälteri, som förser Diageos norra destillerier med malt. Kapaciteten ligger på 540 ton per sats!


Kalle hade med sig en Connoisseurs Choice-variant av Teaninich från 1991. Liksom Glen Ord är Teaninich en lite förbisedd whisky från norra högländerna som ägs av Diageo. Den används främst för blended-produkter och har tidigare enbart buteljerats av oberoende buteljerare. "Terpentin" var någons spontana kommentar. Den var kryddig, lite mer munuppfyllande men också mer astringerande än Balblair och Glen Ord. Teaninich finns även i "Flora and Fauna"-serien och i Diageos kvalitetsserie Rare Malts.

Teaninichs närmaste granne är Dalmore eller The Dalmore som den heter officiellt. Världens dyraste whisky hittills är en 62-årig Dalmore som såldes 2002 för 330 000 kr. Lite billigare är Dalmores 12-åriga som man beställa på Systembolaget för 389 kr. Tung, mjuk, mild, fyllig och söt med apelsinkaraktär.

En av de mest prisvärda standardwhiskyna på marknaden.

Chefsblender på Whyte & Mackay, som äger Dalmore, är den legendariske Richard Paterson. Det är han som ligger bakom experimentet Cigar Malt, som var Olles bidrag för kvällen. Den är ett resultat av två tredjedelar olorosofat och en tredjedel bourbon-fat och speciellt framtagen för att passa till en tjock Havanna.

Doften var stor och söt, smaken kraftig, rund och mjuk med inslag av apelsin och choklad. Om man inte har någon cigarr liggande därhemma så passar den mycket bra till mörk choklad...

Sedan testade vi ytterligare två Dalmore: Black Pearl 12 yo Special Cask Finish Malmsey Madeira, som var ganska lik den vanliga 12-åriga, men naturligt nog mer "vinig" i smaken, och Dalmore 11 yo Adelphi, med inslag av sherry, sviskon och plommon.

Old Pulteney är det nordligaste destilleriet på det skotska fastlandet, och har alltid varit känt för den speciella sältan i whiskyn. Denna, i kombination med lätta havsdoften och bilden av en fiskekuttern på flaskan, gör att man får väldigt många marina associationer. Den 12-åriga Pulteney har en mjuk kropp, oljig konsistens och en lång eftersmak, och så den där sältan som gör att man antingen är för eller emot Old Pulteney.

Destilleriet är lite excentriskt. Man har bl.a. några av branschens märkligaste wash stills, med en jättestor bula ovanpå den runda basen.

Vi smakade även en 16-årig Old Pulteney från 1991, en cask strength-variation med en alkoholstýrka på 57,6 %. Denna var naturligtvis mer spritig i doften, och kraftigare och rivigare i smaken.

Brora är ett legend-omspunnet destilleri, nedlagt sedan 1983. Den 30-åriga Brora är en sådan klassiker, som man önskar att man skulle få prova någon gång. Allt som heter Brora är dyrt och därför var vi tacksamma över att Jöran ville bjuda på några droppar av Brora Signatory 1981 Vintage och Brora Connoisseurs Choice 1982. Den förra upplevdes faktiskt som "sjuklig" av någon... inslag av eter, kryddor, sherry och salt. Den senare var sötare och mindre medicinal. Vi hade kanske väntat oss lite mer av Brora.

Vi hade även tänkt ha med Western Highlands, men denna del av provningen blev mindre av naturliga skäl. Per Ellsberger listar i sin "Skotsk Maltwhisky" sju destillerier såsom varande från de västra högländerna. Men av dessa existerar endast två, Ben Nevis och Oban, i våra dagar. I Michaels Jacksons "Maltwhiskyguide" räknas även Loch Lomond och Glengoyne som destillerier från västra högländerna.

Loch Lomond är ett destilleri som har en enorm kapacitet. med en kapacitet på 10 miljoner liter om året, att jämföra med ett stort destilleri som exempelvis Glenmorangie, som har en kapacitet på 4 miljoner liter. Man har en del egna märken, som Inchmurrin, Croftengea och Old Rosdhu, men det mesta av whiskyn går till blended-industrin och till snabbköpskedjors egna märken; Marks & Spencer, Sainsburys etc. Loch Lomond finns både som single malt och som blended. Vi testade malten och den var parfymerad och lite insmickrande, "bersåwhisky", definitivt mer Tintin än kapten Haddock...

Oban Distillers Edition ( 1991) är en whisky som jag själv är förtjust i. Söt och oljig, med en hel del peppar som krydda. Men den försvann lite i mängden den här kvällen. Vissa whiskies mår bäst av att avnjutas som solitärer utan konkurrens.

Ni har kanske lagt märke till att den mest kända whiskyn från norra högländerna saknas i uppräkningen ovan. Ingen fara, nästa gång blir det Glenmorangie för hela slanten....

Nu är jag live..!

Ja nu är det dags... Peter har visat mig hur jag ska göra för att delta i Bloggen "The Rough Set", så nu kan jag lägga mig i det hela...Ha, Ha. Först skickar jag med en bild där jag syns iklädd min egen kilt. Det är en Nova Scotia tartan dvs en områdestartan (mönster) som man har i Canada. När skottar utvandrade, mer eller mindre mot sin vilja (thanks to the English...) tog man naturligtvis med sig sina traditioner. Områdeskiltmönster finns det i viss mån även i Skottland. Men "overseas" bidrar det till att stärka identiteten. Kilten beställdes av Kiltmakers i Inverness hösten 1990 eller 1991 när jag var där med en grupp som reseledare. Först tog Derek Parker i butiken alla nödvändiga mått. Sedan fick jag veta att nu fick jag ha tålamod för den skulle sys upp först. Det skulle ta någon månad eftersom denna variant är sällsynt. Jag åkte hem och sedermera på semester på Maldiverna. Där satt jag sedan vid/på ekvatorn och faxade fram o tillbaka till Derek i Inverness. Fick veta att man varit tvungna att sy upp tyget eftersom det ej fanns på lager. Lagom till jul kom sedan ett paket till posten i Landskrona, som jag fick hämta ut på Tullkammaren (när vi hade en sådan här). Personalen undrade vad det var för märklig dräkt. Sedan dess har jag använt kilten på alla resor jag haft till Skottland, som reseledare och privat, vid marknadsföringstillfällen i Sverige och Norge samt privat vid olika festliga tillställningar och när jag hållit mina whiskyprovningar. Vem slår en provningsledare i kilt? Välkommen att boka förresten - 073-98 46 883 Jöran

Ardbeg Renaissance

Det senaste, och slutliga (?) steget i Ardbegs cask strength-raket är Ardbeg Renaissance, som kommer att vara tillgänglig på Systembolaget fr.o.m. den 2 juni. Tidigare har vi ju haft Very Young, Still Young och Almost There som uppbyggnad inför den nya 10-åriga Ardbeg. Renaissance får väl anses vara mycket prisvärd för 549 kr och Systembolaget kommer att ha 2 000 flaskor till försäljning. Alkoholprocenten kommer att ligga på 55,9 %.

Spirit of Hven

Så har Sverige fått ett nytt whiskydestilleri - Spirit of Hven på ön Ven utanför Landskrona. För sju år sedan berättade Henrik Molin, ägare till konferens-anläggningen Backafallsbyn, att han hade planer på whiskytillverkning i stor skala. Men sen hände ingenting på flera år och man glömde nästan bort projektet. Därför kom invigningen i onsdags, den 7 maj, nästan som en överraskning.

Backafallsbyn har varit känd för whisky sedan tidigare, men då främst för baren som 2006 blev utsedd till Sveriges bästa öl- och whiskybar. Det finns alltid minst 500 whiskysorter på hyllorna.

Men nu finns det alltså ett destilleri också, i anslutning till konferensanläggningen. Det är ett genuint pot still-destilleri med kopparpannor och allt.

I början av 2012 kommer de första flaskorna från destilleriet att finnas tillgängliga, förmodligen på Systembolaget, på olika restauranger och i danska butiker. Det kommer dock inte att finnas någon möjlighet för privata köpare att införskaffa fat.

Whiskyn kommer att heta Spirit of Hven och det ska finnas tre olika varianter: en orökt, en lite rökig och en mycket rökig. Spriten ska mogna på ekfat från Missouri i USA. Genom att man odlar maltkornen på Ven får whiskyn en lokal karaktär. Vattnet kommer att vara ordinärt kranvatten från Bolmen och buteljeringen ska ske på Ven.

Flaskorna kommer att få ett unikt utseende (se bilden uppe till vänster) och etiketterna är också redan framtagna.

Investeringen ligger på över 10 miljoner kronor och destilleriet ägs helt och hållet av Backafallsbyn AB, till skillnad mot Mackmyra, som har externa ägare. Henric Molin uppger att det finns potential att tillverka lika mycket whisky som på Mackmyra. Men det kommer också att produceras annan sprit på destilleriet, bl.a. maltvodka, gin, rom och mousserande vodka(!).

För oss i the Rough Set är det något alldeles speciellt med Spirit of Hven eftersom vi alla nu kommer att bo bara några kilometer från ett tvättäkta whiskydestilleri!

Ny Laphroaig

En intressant nyhet på Systembolaget den 2 maj är Laphroaig Càirdeas, som är en cask strength-variant, 55% vol, en blandning av 13-, 15- och 17-årig Laphroaig. Càirdeas betyder vänskap på gaeliska och utgåvan riktar sig till alla vänner av Laphroaig. Man kan förresten bli Friend of Laphroaig gratis på deras hemsida, http://www.laphroaig.com/
Laphroaig Càirdeas Islay Single Malt Whisky kommer att kosta 649 kr och Systembolaget kommer att släppa 3 600 flaskor.

Juuls Vinhandel

Resor till Köpenhamn innebär nuförtiden alltid besök på Juuls Vinhandel för medlemmarna i the Rough Set. Juuls Vinhandel har Nordens största sortiment av maltwhisky och har blivit en institution för whiskytörstande sydsvenskar.

De har för närvarande ca 400 olika skotska maltwhisky och 100 andra whisky (bourbon, blended, japansk m.m.). Som namnet antyder har de ett stort urval av vin, dessutom mycket fina sorteringar av portvin, sherry, konjak, champagne och annat smått och gott.

Ovan syns en bild av hur Juuls Vinhandel såg ut för bara några månader sedan - en idyll som skulle kunna ha platsat i TV-serien Matador. Sedan dess har butiken genomgått en omfattande tillbyggnad och ser numera ut som på bilden nedan.

Stora moderna fönster gör att butiken öppnar upp sig mot gatan på ett helt annat sätt än tidigare. Men den största förändringen för oss whiskyfreaks är att whiskyn har flyttats upp från den legendariska källaren. Lite synd kanske för det var alltid lite speciellt att gå nedför den trånga trappan till gömmorna därnere. Man kände sig utvald på något sätt när man fick tillåtelse att gå ner där.

Whiskyn finns nu samlad på höga hyllor i ett stort rum och det känns nästan som om sortimentet har blivit mindre på något sätt. Men vid en snabbkoll på butikens hemsida (http://www.juuls.dk/) finner man att det faktiskt är samma sortiment som i källaren.

Whiskyn är uppdelad på de olika regionerna. Till vänster syns Speyside-hyllorna och på bilden nedan är en del av Islay-whiskyn uppställd.

Juuls Vinhandel har ett mycket bra sortiment av främst Gordon & McPhails och Ian MacLeods produkter. Men de nöjer sig inte med att köpa in whisky från skotska företag. De har även tagit fram egen whisky, som har blivit så eftersökt att den blivit samlarobjekt. När ägaren Michal Madsen firade 30 år i vin och spritbranschen 2004 tog man exempelvis fram egna Single Cask-varianter av Ardbeg, Highland Park, Macallan och Ledaig. Av Ardbeg Ping 1, från 1972, buteljerade man 245 flaskor vilka säljs för 25 000 DKK per styck. Mycket pengar men troligtvis fantastisk whisky. I Jim Murrays whiskybibel för 2007 fick den, tillsammans med Broras 30-åriga, 97 poäng vilket var den absolut högsta poängen av samtliga whisky.

Det finns massvis med rariteter på hyllorna. Exempelvis Macallans 1861 Replica (bilden till vänster), som kostar 3 500 DKK.

Det finns också en del märkliga saker man kan köpa. Som exempelvis två buteljeringar av Ardbeg från 1974, förpackade i ett specialtillverkat gevärsfordral, som också innehåller åtta dryckesbägare i silver, en penna i ek och silver samt två handbundna böcker i läder. Vad kostar kalaset ? 115 000 DKK...!

Om man nu inte är en smått whiskygalen miljonär utan vill ha så mycket högklassig whisky för pengarna som möjligt så är det bästa valet hos Juuls en litersflaska av den 12-åriga Highland Park för 315 DKK. Eftersom 70 cl av samma whisky kostar 399 SEK på Systembolaget så får man de extra 30 centilitrarna på köpet.

Betjäningen på Juuls Vinhandel är alltid lika trevlig och man är mycket generösa med provsmakningar. Senast vi var där fick vi smaka på Auld Alliance 15 Years Flora MacDonald från den oberoende buteljeraren Ian MacLeod och den japanska 12-åriga Hakushu. Den förstnämnda är egentligen whisky från Talisker, som har förvarats i St Emilion-vinfat.


Som svensk kände man sig ju lite extra stolt när man såg den speciella Mackmyra-avdelningen (se bilden till vänster) med alla de sex hittills utgivna buteljeringarna. Att Mackmyra är åtråvärda samlarobjekt förstod man när man såg priserna. Ettan och tvåan kostar 5 000 DKK och trean, fyran och femman 1 850 DKK.

Juuls Vinhandel hittar man på Vaernedamsvej 15 på Fredriksberg. De har öppet måndag - torsdag 9.00 - 17.30, fredag 9.00 - 19.00 och lördag 9.00 - 13.00.

Eastern Highlands

På vår fåtöljresa genom de skotska högländerna drar vi oss nu österut... till the Eastern Highlands. Denna region ligger alltså längs Skottlands ostkust, med Aberdeen som största stad ungefär i mitten av regionen. Norrut och västerut gränsar området till Speyside.

Whiskyn från Eastern Highlands karaktäriseras främst av fruktighet med medelstor kropp, lätt rökighet och viss sötma.

Efter en läcker inledning där Kvällens Hustru, Jeanette, bjöd oss på jättegod hembakad prinsesstårta - och Kalle bjöd oss på 10-årig Springbank till kaffet - började vi allvaret med Fettercairn - ett destilleri som ligger i de södra delarna av regionen.

Jöran hade med sig den gamla versionen av destilleriets single malt-utgåva, som hette Old Fettercairn till 2002, och som buteljerades efter 10 år. Bland omdömena om denna fanns "vinig", "chardonnay", "vanilj" och "blommig" och alla var överens om att detta var en fin sommarwhisky. Sedan gick vi över till den oberoende buteljeraren Douglas Laings Old Malt Cask, en 13-årig Fettercairn Single Cask-utgåva från 2005. Denna var kryddigare och med mer sälta, dessutom mer alkoholstark, 50 %.

Numera kallas Fettercairns egen officiella single malt för Fettercairn 1824 - året för destilleriets licensiering - och den buteljeras efter 12 år. Liksom vår favorit-sommarwhisky, Tamnavulin, så ägs numera Fettercairn av Whyte & Mackay.

Glencadams 15-åriga var ett resultat av vår senaste inköpsresa till Juuls Vinhandel i Köpenhamn (mer om den resan i nästa inslag). Någon tyckte sig känna en viss öldoft om den här. Annars var den väl ganska representativ för området; fruktig och med medelstor kropp. Själv tyckte jag att den var ganska gräddig i smaken med inslag av nötter.

Den ingick tidigare i blenden Teacher's Highland Cream, och den bidrog kanske en del till dennas speciella gräddighet.

Glencadam har tidigare inte funnits att tillgå som single malt, förutom från en del oberoende buteljerare, men när destilleriet övertogs 2003 av Angus Dundee Distillers beslöts det att man skulle göra en satsning på denna marknad och 2005 kom då resultatet i form av den 15-åriga Glencadam.

Det är trevligt att det är så många destillerier numera som satsar på egna single malts och inte bara levererar till blended-marknaden.

Olle hade med sig en 15-årig Glen Garioch, vilket tydligen ska uttalas "glenn gii'ri" enligt Per Ellsbergers bok "Skotsk whisky". Men enligt CD-skivan "The Sound of Whisky - A Pronounciation Guide to Scotch Whisky Names" är detta ett lokalt uttal så man kan lika gärna säga "glenn gaeriåsch" om man vill. Fettercairn och Glencadam uttalas förresten båda med betoning på den sista stavelsen.

Glen Garioch hade en speciell doft, åt lavendelhållet med en del honung och sirap i smaken. Äppelkaka tyckte någon att det smakade. Kanske var det den Eastern Highland-whisky under kvällen som vi gillade mest. Då var vi i gott sällskap. Jim Murray ger den 91 poäng.

Efter provningen bjöd Jeanette på lax med kokt potatis och hollandaisesås och till efterrätt fick vi hallonmousse med grädde. Mums!

Efter middagen fortsatte vi sedan med lite annan whisky som Glendronachs 12-åriga, Ardmores nya Traditional Cask och Highland Parks 12-åriga.

Men bland alla 10-åringar, 12-åringar och 15-åringar under kvällen blev den mest firade en välbehållen 50-åring med medelfyllig kropp och med stora inslag av humor och sälta: Jöran!

Vi funderade mycket på vad vi skulle köpa i present till honom. Jag menar, vad köper man för whisky till en man som varit i Skottland och på Irland närmare 100 gånger och som besökt ett tjugotal destillerier ?

Till slut tyckte vi att vi hade kommit på en bra lösning: japansk whisky, som det inte finns mycket att tillgå i Skottland. Vi köpte en 10-årig Nikka Yoichi, från ett av världens sex bästa destillerier enligt Michael Jackson, och det blev ett bra val, hoppas vi.

Visserligen hade Jöran tre, fyra flaskor japansk whisky sedan tidigare men just Nikka Yoichi hade han aldrig provat på. Slainte Jöran !

The Vintage House

The Vintage House på 42 Old Compton Street i Soho är ett ställe som ingen whiskyälskare bör missa när han eller hon åker till London. Jag var själv där för ett par veckor sedan och får kanske erkänna att det mest var en slump att jag hamnade där. Var och åt på den italienska restaurangen Amalfi (rekommenderas!) sent på kvällen och upptäckte att The Vintage House låg precis tvärsöver gatan.


The Vintage House har ett svårslaget sortiment när det gäller maltwhisky: 1.400 olika sorter på lager varav ca 1.000 st finns i butiken. Det finns mycket annat där: en omfattande samling av Bordeaux-viner, 180 rom-sorter, 150 olika typer av vodka, 80 varianter av tequila och dessutom kubanska cigarrer en masse. Den dyraste whiskyn är en 50-årig Glenfiddich som kostar 5 200 pund.

Ett besök på The Vintage House är idealiskt att kombinera med en middag på någon av Sohos restauranger eftersom de har öppet till kl 23 på kvällen alla dagar utom söndagar (kl 22).

Man kan även beställa whisky från The Vintage House på nätet: http://www.sohowhisky.com/

Midlands

Midlands är ett whiskyområde som kan vara svårt att definiera, såväl smakmässigt som geografiskt. Området är en del av Highlands och benämns ibland även Southern Highlands eller Central Highlands. Det sträcker sig från Glengoyne i söder till Dalwhinnie i norr, och utgör, som namnet antyder, helt enkelt hjärtat av Skottland.

Det förekommer olika uppgifter om vilka whiskymärken som egentligen tillhör Midlands. Glengoyne räknas som en Highland-whisky men benämns inte som Midlands i exempelvis Michael Jacksons Malt Whisky Companion.

Trots det började vi med Glengoyne 10 yo - en gammal favorit från vår första provning. Doften upplevdes som lite "unken" och smaken var mjuk med lite hö i. "A little beauty" som Jim Murray skriver.

Jöran hade med sig en Glengoyne Cask Strength 12 yo , som var betydligt mer frisk i smaken, med en hel del mint och frukt. Lite smörig doft som utvecklades till fudge på tungan. Alkoholstark, 57,2 %, men något vatten behövdes inte. Murrays utlåtande: "... a geninely robust, confident yet graceful malt".

På vandringen norrut i Midlands blev Glenturret nästa anhalt. Olles bidrag för kvällen var en 12-årig Glenturret, som var en lättdrucken honung/vaniljbomb. Det fanns även nötter och lite äpple i doften.

Glenturret 12 yo finns tyvärr inte att tillgå på Systembolaget. Däremot finns det en 10-årig version hos Juuls för 275 DKK.

Annars är väl Glenturret mest känt för huskatten Towser, som fångade 28 899 möss under sin levnad! Han hamnade i Guinness Rekordbok och står numera som staty på destilleriet.






Tullibardine är ett destilleri som var stängt åren 1995-2003. De nya ägarna har varit flitiga med att ge ut nya "wood expressions". Bl.a. har det kommit Marsala, Sherry, Sauternes, Muscatel och Port Wood Finishes, samtliga från 1993. Men till vår provning hade vi valt ut några andra varianter:

Den 10-åriga Tullibardine smakade av citron och var ganska astringerande. Tullibardine Vintage 1993 doftade björnklister (!) vílket gav oss en del nostalgiska skolminnen. Liksom den 10-åriga var den "vinig" och vinkännarna kom att tänka på chardonnay. Slutligen var Peters bidrag för kvällen, Tullibardine Connoisseurs Choice 1994, gräsig, kryddig, oljig och gav lite mer eftersmak än de andra två. Det var t.o.m. så att Kalle kunde känna ett visst avlägset släktskap med pepprigheten i Talisker.


Dalwhinnie har fått äran att ensamt representera Highlands-whiskyn i Classic Malts, och det kunde vi få en viss förståelse för efter provningen...

Dalwhinnie 15 yo var en av de mest eleganta whisky vi haft hittills på provningarna. Mintig i doften, subtil med honung och en gnutta ljung i smaken. Jim Murray är också mycket förtjust i den här och ger den 95 poäng. Det är mycket med tanke på att han inte ger någon whisky mer än 96 poäng. Den är ett klart fynd på Systembolaget för 399 kr....

Distillers Edition-varianten av Dalwhinnie var lite fylligare med mer nötter och sherry. Mer komplex än den 15-åriga men inte med samma perfekta balans.

Hur ska man nu klassificera Midlands-whisky? Tja... fruktighet är väl kanske den främsta gemensamma nämnaren. Avsaknad av rök är en annan. Övriga Midlandsmärken är Aberfeldy, Blair Athol och Edradour. Vi sniffade lite på en 12-årig Deanston, men den verkade inte vara någon höjdare.

Så långt Midlands. Sedan hade vi några andra Highlands-whisky med oss som vi bara inte kunde låta bli att testa...

Royal Lochnagar 12 yo var "rund och go", tuggig i smaken och med en "malty sweetness", som någon anglofil uttryckte sig. Eftersmaken var frisk och relativt lång.

Peter hade med sig en nykomling, Ardmore Traditional Cask. Efter att i 109 år ha levererat whisky för blended-marknaden har nu alltså Ardmore nu släppt sin första singel malt. Den har lagrats först i ekfat och sedan i mindre fat, s.k. quarter casks, för att whiskyn ska absorbera mer av smaken av faten. Samma tillvägagångssätt är det för tillverkningen av Laphroaig Quarter Cask och det är väl ingen tillfällighet att Ardmore och Laphroaig numera har samma ägare. Traditional Cask var söt och mycket rökig för att vara en Highlands-whisky. Definitivt ett välkommet tillskott.

Eva hade lagat god mat som vanligt. Svamptoast till förrätt och köttgryta till huvudrätt. Till detta ett sydafrikanskt vin, Fairview Pinotage Viognier, med toner av mörka bär och viss rökighet.

Peter har just fyllt 50 år och traditionsenligt fick han en whisky i present - inte vilken som helst, utan kapten Haddocks favorit, Loch Lomond !

Egentligen är det lite fusk för destilleriet Loch Lomond öppnade inte förrän 1966 och Haddock drack whisky första gången i "Krabban med guldklorna" redan 1941. Fast i de första svenska översättningarna drack han egentligen kalasmust!

Loch Lomond ger ut single malt under olika namn. Tidigare släppte man whisky under namnet Inchmurrin och nu finns det även Craiglodge och Croftengea (som vi tidigare har testat i the Rough Set).