torsdag 8 november 2007

Bowmore II

Nästan fyra månader sedan förra provningen... därför var helgens Bowmore-provning hett efterlängtad!

För att vänja våra näsor vid riktigt mustiga dofter lade Jöran stolt upp sin fot och förevisade sina nya Ardbeg-strumpor, inköpta i Skottland.

Handeln med whisky merchandise blir alltmer omfattande. På Ardbegs hemsida kan man skicka efter kepsar, baskrar, t-shirts, fleece-tröjor, glas, golfbollar och en massa annat. Men tyvärr inga strumpor...

För att hålla oss varma i höstrusket innan provningen bjöd Kvällens Hustru oss på en riktigt grabbig middag: fransk löksoppa till förrätt, porterstek med olika sorters ale till (bl.a. skotska Traquair House Ale) och sedan kaffe- och whiskyfromagekaka till kaffet. Sedan började vi då provningen, som alltså var en fortsättning på den Bowmore-provning som vi hade så sent som i maj i år. Naturligtvis kunde vi inte låta bli att ta fram även de flaskor som vi hade på den provningen...

Den 12-åriga Bowmore var precis som vi kom ihåg den; doftande av tjära, tång och tågvirke och med en del sötma i smaken. Den 12-åriga har Bowmore-destilleriets karaktäristiska rökighet och "doftar och smakar som ett skotskt marinmuseum". En anledning till detta kan vara att Bowmore är det Islay-destilleri som tar mest stryk av de västliga stormvindarna på ön.

Nästa på tur var en av Juuls Vinhandels specialtappningar: Scotland's Finest Rare Cask 10 Years, som Olle hade med sig. En mycket ljus whisky med skarpare smak än den 12-åriga, lite astringerande och med hyfsat lång eftersmak. Juuls är lyriska i sina kommentarer. "Elegant tör og pebret rög, sammen med skummende havvand och drivetömmer. Stor blöd smag, med masser af saft og kraft". Vi var kanske lite mer tveksamma.

Den 17-åriga Bowmore kommer att försvinna ur sortimentet inom kort, för att ersättas av en 18-årig variant. Synd tycker vi. för den har en mycket sympatisk gräddig smak åt kola/toffee-hållet som ingen av de andra Bowmore har, och som för övrigt nästan ingen annan whisky har. "Fabulous", som Jim Murray skriver. Man skulle kanske bunkra lite...

Bowmore Surf är en av destilleriets taxfree-utgåvor (Enigma är den andra). Vi var lite besvikna på den. Snäll doft, ganska tunn smak men kryddig och pepprig. Inte alls i den karaktäristiska Bowmore-stilen. Denna whisky borde vara kraftigare eftersom den lagras i de magasin som ligger närmast havet, därav namnet.

Så kom vi då till tvillingarna Dawn och Dusk, den förstnämnda lagrad på portvinsfat, den andra på bordeaux-fat. Dawn upplevdes som skarp och spritig, en attack mot gommen. Men alla gillade eftersmaken och med lite vatten i så framträdde smakerna betydligt bättre. Lite åt vingummihållet tyckte någon. Jim Murray gillar denna bäst av alla Bowmore: "... it is sweet, yet the intensity of the peat and oak crashing wave upon giant wave upon the palate acts as the perfect foil".

Dusk var... hm... skum. De vinfatsförsök som vi har smakat hittills har inte varit lyckade. Glenmorangies Burgundy var väl den sämsta av deras Woods som vi har smakat, och Dusk var i ungefär samma stil. Vin och whisky verkar inte kunna gifta sig. Men eftersmaken var lång, med en hel del mörk choklad.

Kalle hade med sig en Bowmore Mariner - en buse i sammanhanget. Stor härlig doft, den rökigaste av alla Bowmore. Jim Murray har liknat smaken vid Fisherman's Friend (!). Vi upplevde den kanske som lite vattnig. Den var inte lika munuppfyllande som exempelvis den 12-åriga och den 17-åriga. Men ändå "enormous and delicious fun all the way" som Murray skriver...

Så långt Bowmore-provningen. För några veckor sedan var Jöran reseledare för en liten grupp som åkte runt i Skottland i en minibuss. Det blev en hel del besök på destillerier: Ardbeg, Laphroaig, Bruichladdich, Springbank och Aberlour. Med sig hem hade han en hel del troféer som vi var mycket nyfikna på.


Först och främst hade han en MacBeatha 15 Years, som det nya Islay-destilleriet Kilchoman tagit fram för att man ska få en aning om hur Kilchoman kommer att smaka om sisådär 10 år (i själva verket är det en Bowmore).

Det säljs ju också destillat av märket Kilchoman i 5 cl-flaskor, som är lagrat i tre månader på bourbon- och sherryfat. Det är alltså inte fråga om whisky utan mer en fråga om att redan nu göra märket Kilchoman känt.


Islay Storm är en 12-årig single malt som säljs i taxfree-shoper. Det framgår inte vilket destilleri den kommer från.

Vidare hade Jöran med sig en Old Pulteney från 1991 med en alkoholhalt på 57,6 %. En fullkropps-whisky med en hel del salt, typiskt för destilleriet.

Han hade också köpt en Black Grouse, som alltså är The Famous Grouse försök att bredda marknaden och tillfredsställa rökälskande svenskar. Den var god, det var vi alla överens om. Definitivt helt olik den vanliga The Famous Grouse.

The Singleton of Auchroisk är ju en känd whisky som var populär för några år sedan. Auchroisk ägs av Diageo, som också äger Dufftown och nu har Diageo i stället tagit fram en The Singleton of Dufftown av någon anledning. Den var ganska mild, inte så rökig.

The Queen of the Hebrides är en whisky som ges ut av The Queen of Moorlands Whisky Company, och säljs bara i vissa affärer, pubar och hotell i Skottland och England. Det är en single malt från Islay, men det framgår inte vilket destilleri som har släppt till whiskyn. Hursomhelst så var det en av provningens positiva överraskningar. Söt med massor av torv och rök, och med en riktigt lång eftersmak.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Haha, knappt hade jag skrivit min tidigare kommentar innan en ny post dök upp :-) Kanon :-)

Anonym sa...

Tack för en mycket intressant post. Jag har ofta funderat på vilken/vilka Bowmore man borde köpa.

Anonym sa...

Intressant med en till whiskyblogg, skall bli intressant att följa. Hojta om du/ni är intresserade av att hitta på några gemensamma ansträngningar för att sprida whiskybudskapet i bloggosfären.