Grain Whisky-provning

Så var det dags för vår hittills artonde provning. Jöran hade övertalat oss andra till att ha en provning av grain whisky. Lite tveksamma var vi kanske, eftersom vi mest hade hört talas om grain whisky som en "sämre" beståndsdel i blended whisky.

Jöran började i alla fall med att bjuda oss på en blended, Tullamore Dew Heritage, som ingen av oss andra hade testat tidigare. Michael Jackson ger den en 8 i betyg i Whisky Magazine. Den var ganska söt och Jackson ger också den höga poängen för att den "deserves points for daring to be so sweet".

Som förrätt åt vi sill och potatis med ett Alsace-vin, Eichberg Riesling, och en snaps, Bröndum Klar till. Därefter högg vi in på grillad korv och kyckling med allehanda ölsorter till. Bl.a. drack vi Theakstons Old Peculier och mörk weissbier.

Jöran började sedan provningen med att berätta lite om grain whisky. Den här typen av whisky tillverkas alltså inte i de klassiska kopparpannorna utan tas fram på ett mer industriellt sätt. Whiskyn destilleras i s.k. Coffey stills, kolonndestilleringsapparater, vilket gör att den inte får samma utpräglade karaktäristika som malt whiskyn vad avser doft och smak. I stället för mältat korn används majs
och omältat korn för tillverkningen. Grain whisky lagras i endast tre år och används nästan uteslutande i blended whisky.

På Systembolaget finns bara fem grain whisky att köpa, varav några är riktigt dyra, upp till 900 kr. Jöran presenterade tre sorter; Black Barrel, Invergordon Single Grain och Cameron Brig Pure Single Grain. Förstahandsintrycket var någon form av låglandswhisky.

Black Barrel var en mycket blek whisky och smakade just ingenting. Invergordon var bättre medan Cameron Brig var den som mest smakade som "riktig" whisky, d.v.s. maltwhisky. Det var kul att testa grain whisky, men det är knappast någon man lägger 900 kr på när man kan få en 12-årig Highland Park för 399 kr...

Sen kom vi in på avdelning 2 på kvällens program:
Oöppnade whisky från våra gömmor. Kalle hade med sig
en 12-årig Old Pulteney, med den karaktäristiska sältan, som alla var mycket positiva till. Olle hade en 14-årig Clynelish, med stor doft och smak, åt "seaside"-hållet till. Detta är väl en av de få Highland whiskies som kan ge en Islay-känsla.

Olle hade vidare en Glenrothes från 1989. På bilden till höger ses flaskan, som alltså har som förebild de provflaskor som brukar användas i the blending room. Glenrothes har ju vanligtvis en mediumkropp, är ganska söt och med sherry-anstrykning och denna variant stämde väl in i destilleristilen.

Någon Oban hade vi inte testat tidigare på våra provningar så därför var det lite av en premiär när Peter tog fram en Oban Distillers Edition 1991. Den hade väl en ganska menlös doft efter Clynelish, men smaken var bättre, söt och chewy,"munuppfyllande", med en ganska lång eftersmak.

Så var det dags för Kalle att plocka fram sin svårslagna 50-årspresent från arbetskompisarna; Lagavulin 16 år.

Tja, vad ska man säga? Tveklöst kvällens bästa whisky. Det finns väl ingen annan whisky som har en så stor kropp och till på köpet är den ju så sofistikerat rökig. Kalle fick i alla fall en ny favoritwhisky alla kategorier.

Det skulle vara kul att testa den 12-åriga Lagavulin, men den är ganska dyr, 645 DKK på Juuls Vinhandel.

Det skulle också vara intressant att jämföra den 16-åriga med Distillers Edition-varianten. Vilken är bäst egentligen ?

Kvällen avslutades med att Jöran tog fram några ytterligare whiskies; Obans 14-åriga, Glendronachs 12-åriga samt Glenlivet Nadurra. En trevlig avslutning på en trevlig kväll med Lagavulin som höjdpunkt.