Mellandagsprovning

Som ett avbrott i våra mer "officiella" provningar hade vi en mellandagsprovning i julas, där vi plockade fram lite smått och gott ur gömmorna. Jöran var värd, och som inledning bjöd han på Locke's 8-åriga single malt. En trevlig irländsk whisky, som hade en hel del gräs i doften. Smaken karakteriserades av honung och oljighet.

Efter den irländska utflykten kom det att handla om skotsk whisky resten av kvällen. Den 12-åriga Auchentoshan, som sägs appellera speciellt till kvinnor, hade mörk ton av torkad frukt och rostade mandlar. I smaken förnam vi även mörk choklad och syltad frukt. Vi tyckte nog att den verkade "tjockare" och maltigare än vanligt.

Bladnoch Signatory Vintage 1990, 14-årig, bjöd på smörkola, och var, trots att den var smörig, lätt i smaken. Lite citrus hittade vi också. Kanske något av en sommarwhisky? Bladnoch, som är Skottlands sydligaste destilleri, ägs av irländaren Raymond Armstrong sedan 1994. Han tänkte först bygga om anläggningen till semesterbostäder, men tänkte om sedan han fick smaka på whiskyn...

Glenmorangie Original är en whisky som blir allt populärare hos the Rough Set. Den har en underbar doft - Jim Murray tycker faktiskt att den har den mest komplexa doften av alla whiskies. Bland det vi hittade i doften fanns rosmarin, citrus, polkagris (!) och timjan (!). Smaken var mintig med inslag av vanilj. Men de nya förpackningarna som Glenmorangie har tagit fram får en snarast att tänka på likör...

Den 10-åriga Springbank var betydligt aggressivare i smaken, med en hel del sälta och kryddighet. Vi hade en liten diskussion om den dessutom var rökig, eller om det helt enkelt var torvighet vi kände. Ännu saltare var Old Pulteneys 12-åriga, som gav ett sådant distinkt intryck av hav. Eller var det fiskebåten på etiketten som gav oss de associationerna?

Sex whiskies och vi hade inte ens kommit till maten ännu...

Jöran bjöd på två olika kycklinggrytor, en på temat Alsace och en annan på temat Afrika. Till detta serverade han Riesling-, Pinot Gris- och Gewurztraminer-viner från Alsace. Suveränt gott var det!

Som avec till kaffe med äppelkaka och whiskygrädde fick vi två varianter av Linkwood Dun Bheagan. Den ena destillerad 1992 och buteljerad 2004 och den andra destillerad 1996 och buteljerad 2007. Vi upplevde dessa två Linkwood som lite spritigare än "vanlig" Linkwood. Men gott var det till äppelkakan!

Macallan Elegancia doftade sherry och petroleum eller diesel, vilket fick Jöran att drömma om en Jaguar XJ6 från 1978-79. Men smaken var annorlunda... nästan läskande. Elegancia har lagrats på fat som har innehållit både Fino och Oloroso sherry. Normalt kan man bara få tag på den i taxfree-butiker. Macallan har väl inte direkt rosat marknaden med sina nya Fine Oak-tappningar så Elegancia var en positiv överraskning.






Olle hade tagit med sig en Dalmore Cigar Malt. Tyvärr hade vi inga rökdon tillgängliga, för den mahognyfärgade, valnötsdoftande cigarr-malten hade säkert varit en idealisk partner till en Havanna. Dalmore har i år fått konkurrens om de cigarrälskande whiskypimplarna. Den oberoende buteljeraren Ian McLeod har i serien Chieftain's Choice tagit fram The Cigar Malt från ett icke angivet destilleri. Men läser man presentationen hos Juuls Vinhandel får man en liten vink om att det är Glenfarclas det rör sig om: http://www.juuls.dk/get/21438.html

Aberlour A'bunadh är en verital sherrybomb, en unik whisky som egentligen inte liknar någon annan whisky. Den smakar som en hel pralinask, och skulle vara perfekt efter julmaten, eller för den delen till en christmas pudding. Alkoholhalten är hög, 59,6 %, och den är rätt så astringerande, så det är ingen whisky man vräker i sig direkt. Men i rätt sammanhang är den obetalbar.



Så var det dags för Glenlivet. Tre stycken hade vi fått ihop, en 15-årig, en 15-årig French Oak Reserve och en 18-årig. French Oak Reserve doftade som läsk, var fruktig i smaken (apelsin) och hade passat bra som sommarwhisky. Den 15-åriga var också mycket tilltalande, med en ungdomlig framfusighet, som någon sade. Den 18-åriga hade en antydan av pomerans och smakade definitivt mer av sherry.

Vi hade sparat den rökigaste whiskyn till sist. Caol Ila är en klassisk Islay-whisky, med en karakteristisk oljighet som den är ganska ensam om. Vi testade både den 12-åriga och den 18-åriga. Båda doftade fisk och hav. Smakmässigt var den 18-åriga lite rundare och fylligare. Enligt Michael Jackson smakar den 12-åriga som fiskolja(!). Men vi kan intyga att den smakade något godare än så...

För att täcka den allt större efterfrågan på rökig whisky har Ian McLeod Distillers Ltd tagit fram Smokehead, som alltså är whisky från ett ej namngivet Islay-destilleri. Den marknadsförs i en modern förpackning och vänder sig kanske till en mer ungdomlig publik. Rökig var den i alla fall, men jämfört med Caol Ila kändes den tunn och intetsägande. Den kostar 369 kr på Systembolaget... men jag hade hellre lagt till en tjuga för att få en 12-årig Caol Ila (389 kr).