Midlands

Midlands är ett whiskyområde som kan vara svårt att definiera, såväl smakmässigt som geografiskt. Området är en del av Highlands och benämns ibland även Southern Highlands eller Central Highlands. Det sträcker sig från Glengoyne i söder till Dalwhinnie i norr, och utgör, som namnet antyder, helt enkelt hjärtat av Skottland.

Det förekommer olika uppgifter om vilka whiskymärken som egentligen tillhör Midlands. Glengoyne räknas som en Highland-whisky men benämns inte som Midlands i exempelvis Michael Jacksons Malt Whisky Companion.

Trots det började vi med Glengoyne 10 yo - en gammal favorit från vår första provning. Doften upplevdes som lite "unken" och smaken var mjuk med lite hö i. "A little beauty" som Jim Murray skriver.

Jöran hade med sig en Glengoyne Cask Strength 12 yo , som var betydligt mer frisk i smaken, med en hel del mint och frukt. Lite smörig doft som utvecklades till fudge på tungan. Alkoholstark, 57,2 %, men något vatten behövdes inte. Murrays utlåtande: "... a geninely robust, confident yet graceful malt".

På vandringen norrut i Midlands blev Glenturret nästa anhalt. Olles bidrag för kvällen var en 12-årig Glenturret, som var en lättdrucken honung/vaniljbomb. Det fanns även nötter och lite äpple i doften.

Glenturret 12 yo finns tyvärr inte att tillgå på Systembolaget. Däremot finns det en 10-årig version hos Juuls för 275 DKK.

Annars är väl Glenturret mest känt för huskatten Towser, som fångade 28 899 möss under sin levnad! Han hamnade i Guinness Rekordbok och står numera som staty på destilleriet.






Tullibardine är ett destilleri som var stängt åren 1995-2003. De nya ägarna har varit flitiga med att ge ut nya "wood expressions". Bl.a. har det kommit Marsala, Sherry, Sauternes, Muscatel och Port Wood Finishes, samtliga från 1993. Men till vår provning hade vi valt ut några andra varianter:

Den 10-åriga Tullibardine smakade av citron och var ganska astringerande. Tullibardine Vintage 1993 doftade björnklister (!) vílket gav oss en del nostalgiska skolminnen. Liksom den 10-åriga var den "vinig" och vinkännarna kom att tänka på chardonnay. Slutligen var Peters bidrag för kvällen, Tullibardine Connoisseurs Choice 1994, gräsig, kryddig, oljig och gav lite mer eftersmak än de andra två. Det var t.o.m. så att Kalle kunde känna ett visst avlägset släktskap med pepprigheten i Talisker.


Dalwhinnie har fått äran att ensamt representera Highlands-whiskyn i Classic Malts, och det kunde vi få en viss förståelse för efter provningen...

Dalwhinnie 15 yo var en av de mest eleganta whisky vi haft hittills på provningarna. Mintig i doften, subtil med honung och en gnutta ljung i smaken. Jim Murray är också mycket förtjust i den här och ger den 95 poäng. Det är mycket med tanke på att han inte ger någon whisky mer än 96 poäng. Den är ett klart fynd på Systembolaget för 399 kr....

Distillers Edition-varianten av Dalwhinnie var lite fylligare med mer nötter och sherry. Mer komplex än den 15-åriga men inte med samma perfekta balans.

Hur ska man nu klassificera Midlands-whisky? Tja... fruktighet är väl kanske den främsta gemensamma nämnaren. Avsaknad av rök är en annan. Övriga Midlandsmärken är Aberfeldy, Blair Athol och Edradour. Vi sniffade lite på en 12-årig Deanston, men den verkade inte vara någon höjdare.

Så långt Midlands. Sedan hade vi några andra Highlands-whisky med oss som vi bara inte kunde låta bli att testa...

Royal Lochnagar 12 yo var "rund och go", tuggig i smaken och med en "malty sweetness", som någon anglofil uttryckte sig. Eftersmaken var frisk och relativt lång.

Peter hade med sig en nykomling, Ardmore Traditional Cask. Efter att i 109 år ha levererat whisky för blended-marknaden har nu alltså Ardmore nu släppt sin första singel malt. Den har lagrats först i ekfat och sedan i mindre fat, s.k. quarter casks, för att whiskyn ska absorbera mer av smaken av faten. Samma tillvägagångssätt är det för tillverkningen av Laphroaig Quarter Cask och det är väl ingen tillfällighet att Ardmore och Laphroaig numera har samma ägare. Traditional Cask var söt och mycket rökig för att vara en Highlands-whisky. Definitivt ett välkommet tillskott.

Eva hade lagat god mat som vanligt. Svamptoast till förrätt och köttgryta till huvudrätt. Till detta ett sydafrikanskt vin, Fairview Pinotage Viognier, med toner av mörka bär och viss rökighet.

Peter har just fyllt 50 år och traditionsenligt fick han en whisky i present - inte vilken som helst, utan kapten Haddocks favorit, Loch Lomond !

Egentligen är det lite fusk för destilleriet Loch Lomond öppnade inte förrän 1966 och Haddock drack whisky första gången i "Krabban med guldklorna" redan 1941. Fast i de första svenska översättningarna drack han egentligen kalasmust!

Loch Lomond ger ut single malt under olika namn. Tidigare släppte man whisky under namnet Inchmurrin och nu finns det även Craiglodge och Croftengea (som vi tidigare har testat i the Rough Set).