Whisky-galan 2013

Som avslutning på whiskyåret 2013 hade vi en liten whiskygala hemma hos Jöran under en av mellandagarna. Vi åt gott och njöt återigen av några av de whiskies vi hade smakat på provningarna under året. Vi passade också på att dela ut pris till några av våra favoriter. "And the winners are....":

ÅRETS WHISKY - Ännu ej utsedd (ska återkomma)

ÅRETS MEST UNDERSKATTADE - Benromach 10 yo

ÅRETS MEST ÖVERSKATTADE - Macallan Fine Oak 12 yo

ÅRETS ÖVERRASKNING - SLYRS 2003

ÅRETS HIT - Laphroaig PX

ÅRETS NYKOMLING - Spirit of Hven Seven Stars Dubhe

ÅRETS SHERRYLAGRADE - Laphroaig PX

ÅRETS SLUTFINISH - Laphroaig PX

ÅRETS BLENDED - Johnnie Walker's Exploration Club

ÅRETS EUROPEISKA WHISKY - Spirit of Hven Seven Stars Dubhe

ÅRETS ISLAY - Ardbeg 10 yo (utom tävlan)

Mellandagsprovning

Som ett avbrott i våra mer "officiella" provningar hade vi en mellandagsprovning i julas, där vi plockade fram lite smått och gott ur gömmorna. Jöran var värd, och som inledning bjöd han på Locke's 8-åriga single malt. En trevlig irländsk whisky, som hade en hel del gräs i doften. Smaken karakteriserades av honung och oljighet.

Efter den irländska utflykten kom det att handla om skotsk whisky resten av kvällen. Den 12-åriga Auchentoshan, som sägs appellera speciellt till kvinnor, hade mörk ton av torkad frukt och rostade mandlar. I smaken förnam vi även mörk choklad och syltad frukt. Vi tyckte nog att den verkade "tjockare" och maltigare än vanligt.

Bladnoch Signatory Vintage 1990, 14-årig, bjöd på smörkola, och var, trots att den var smörig, lätt i smaken. Lite citrus hittade vi också. Kanske något av en sommarwhisky? Bladnoch, som är Skottlands sydligaste destilleri, ägs av irländaren Raymond Armstrong sedan 1994. Han tänkte först bygga om anläggningen till semesterbostäder, men tänkte om sedan han fick smaka på whiskyn...

Glenmorangie Original är en whisky som blir allt populärare hos the Rough Set. Den har en underbar doft - Jim Murray tycker faktiskt att den har den mest komplexa doften av alla whiskies. Bland det vi hittade i doften fanns rosmarin, citrus, polkagris (!) och timjan (!). Smaken var mintig med inslag av vanilj. Men de nya förpackningarna som Glenmorangie har tagit fram får en snarast att tänka på likör...

Den 10-åriga Springbank var betydligt aggressivare i smaken, med en hel del sälta och kryddighet. Vi hade en liten diskussion om den dessutom var rökig, eller om det helt enkelt var torvighet vi kände. Ännu saltare var Old Pulteneys 12-åriga, som gav ett sådant distinkt intryck av hav. Eller var det fiskebåten på etiketten som gav oss de associationerna?

Sex whiskies och vi hade inte ens kommit till maten ännu...

Jöran bjöd på två olika kycklinggrytor, en på temat Alsace och en annan på temat Afrika. Till detta serverade han Riesling-, Pinot Gris- och Gewurztraminer-viner från Alsace. Suveränt gott var det!

Som avec till kaffe med äppelkaka och whiskygrädde fick vi två varianter av Linkwood Dun Bheagan. Den ena destillerad 1992 och buteljerad 2004 och den andra destillerad 1996 och buteljerad 2007. Vi upplevde dessa två Linkwood som lite spritigare än "vanlig" Linkwood. Men gott var det till äppelkakan!

Macallan Elegancia doftade sherry och petroleum eller diesel, vilket fick Jöran att drömma om en Jaguar XJ6 från 1978-79. Men smaken var annorlunda... nästan läskande. Elegancia har lagrats på fat som har innehållit både Fino och Oloroso sherry. Normalt kan man bara få tag på den i taxfree-butiker. Macallan har väl inte direkt rosat marknaden med sina nya Fine Oak-tappningar så Elegancia var en positiv överraskning.






Olle hade tagit med sig en Dalmore Cigar Malt. Tyvärr hade vi inga rökdon tillgängliga, för den mahognyfärgade, valnötsdoftande cigarr-malten hade säkert varit en idealisk partner till en Havanna. Dalmore har i år fått konkurrens om de cigarrälskande whiskypimplarna. Den oberoende buteljeraren Ian McLeod har i serien Chieftain's Choice tagit fram The Cigar Malt från ett icke angivet destilleri. Men läser man presentationen hos Juuls Vinhandel får man en liten vink om att det är Glenfarclas det rör sig om: http://www.juuls.dk/get/21438.html

Aberlour A'bunadh är en verital sherrybomb, en unik whisky som egentligen inte liknar någon annan whisky. Den smakar som en hel pralinask, och skulle vara perfekt efter julmaten, eller för den delen till en christmas pudding. Alkoholhalten är hög, 59,6 %, och den är rätt så astringerande, så det är ingen whisky man vräker i sig direkt. Men i rätt sammanhang är den obetalbar.



Så var det dags för Glenlivet. Tre stycken hade vi fått ihop, en 15-årig, en 15-årig French Oak Reserve och en 18-årig. French Oak Reserve doftade som läsk, var fruktig i smaken (apelsin) och hade passat bra som sommarwhisky. Den 15-åriga var också mycket tilltalande, med en ungdomlig framfusighet, som någon sade. Den 18-åriga hade en antydan av pomerans och smakade definitivt mer av sherry.

Vi hade sparat den rökigaste whiskyn till sist. Caol Ila är en klassisk Islay-whisky, med en karakteristisk oljighet som den är ganska ensam om. Vi testade både den 12-åriga och den 18-åriga. Båda doftade fisk och hav. Smakmässigt var den 18-åriga lite rundare och fylligare. Enligt Michael Jackson smakar den 12-åriga som fiskolja(!). Men vi kan intyga att den smakade något godare än så...

För att täcka den allt större efterfrågan på rökig whisky har Ian McLeod Distillers Ltd tagit fram Smokehead, som alltså är whisky från ett ej namngivet Islay-destilleri. Den marknadsförs i en modern förpackning och vänder sig kanske till en mer ungdomlig publik. Rökig var den i alla fall, men jämfört med Caol Ila kändes den tunn och intetsägande. Den kostar 369 kr på Systembolaget... men jag hade hellre lagt till en tjuga för att få en 12-årig Caol Ila (389 kr).

Rökighet kontra torvighet

Den här kvällen hade vi flera jubiléer att fira. Dels var det nästan exakt på dagen fem år sedan som the Rough Set hade sin första sammankomst. Dels skulle vi någon gång under kvällen provsmaka vår 200:e whisky.

Kvällens tema var rökig whisky och det var meningen att Jöran skulle berätta lite om skillnaden mellan rökigt och torvigt. Själva var vi lite tveksamma till om det överhuvudtaget finns någon skillnad. I boken "Whisky classified" räknar exempelvis David Wishart upp tolv olika karaktäristika för whisky och en av dem är "smoky". Någon "peaty" nämner han överhuvudtaget inte. Rökigheten (även "peat reek" på engelska) uppstår när torv förbränns för att torka maltet. Detta görs genom att man i ett rum, kölnan, låter röken sippra upp genom det perforerade golvet och genomtränga det där utbredda maltet.

Nåväl, Jöran skulle räta ut begreppen för oss. Problemet var bara att han vid två-tiden på provningsdagen befann sig långt nere i Tyskland, vid Osnabrück, på hemväg från en av sina resor. Skulle han hinna fram ?

Vi andra tre gick ut lite löst med en japansk whisky, en 12-årig Yamazaki, som Kalle hade fått av en kompis. Den var mjuk och fruktig, med inslag av mint och päron. Lite karaktärslös, med kort eftersmak. "Mer sprit än smak" som någon sade. Inte tillstymmelse till rök.

Ardmore Traditional Cask hade däremot en svag rökdoft. Munkänslan var i början ganska rökfri. Det mest framträdande var en maltig sötma. Men sedan utvecklades röken och den levde upp till varubeteckningen "fully peated" på flaskan. Frågan var bara om det var röken de menade eller något annat, mer svårdefinierbart. När vi gick tillbaka till Ardmore senare under kvällen smakade den faktiskt väldigt mycket pepparkaka.

Den 10-åriga Longrow från 1995 hade inte heller mycket rök i doften, utan var snarare lite fruktig. Smaken var desto rökigare, nästan pepprig. En betydligt mer komplex whisky, med inslag av mint och choklad.

Nu stegrades rökigheten brant på provningen för nästa whisky på tur var den 10-åriga Talisker. En gammal favorit, som jag skrev förra gången, men numera en favorit på dekis ? Den doftar lika rätt som tidigare, men i smaken händer ingenting. Själv föredrar jag numera den 18-åriga varianten, som är betydligt mer sofistikerad och komplex.

En positiv överraskning var i stället den 18-åriga Caol Ila, som Olle hade köpt. Mycket rökig i doften och smakrik, med inslag av "rögad sill". Rund, oljig och munuppfyllande och faktiskt lättdrucken. Caol Ila ingår som komponent i många blended whisky, exempelvis Black Bottle och Johnnie Walker. Det är bara en liten del av den totala årsproduktionen som buteljeras som single malt.

Kalle hade också beställt en 18-årig Caol Ila på Systembolaget flera veckor före provningen då den fanns med i det ordinarie sortimentet. Men det kom ingen whisky, och nu är den helt borttagen från deras sortiment. Ganska svagt av annars pålitliga Systembolaget!

Vid det här laget hade vi kommit in en bra bit i provningen och Jöran ringde och berättade att han befann sig på färjan mellan Puttgarden och Rödby... och fortfarande hade vi ingen förklaring på skillnaden mellan rökigt och torvigt...

Rökigheten brukar mätas i antalet ppm fenoler där ppm står för parts per million. Den whisky som normalt brukar räknas som den rökigaste är Lagavulin, vars 12-åriga och 16-åriga whisky som säljs i handeln idag är gjord på malt med 50 ppm fenoler. Tyvärr (?) kommer rökigheten i Lagavulin att minska eftersom man numera använder malt med 35 ppm fenoler. I stället kommer Ardbeg att framstå som rökighetens mästare eftersom man använder en ny tillverkningsmetod där man använder mer av skalet i malten. Fenolhalten kommer då att stiga till 75 ppm i malten. Vad jag förstår bygger hela den här cask strength-serien med Ardbeg Very Young, Still Young, Almost There och Renaissance på den här nya tillverkningsmetoden.

Världens mest rökiga whisky just nu är troligtvis Bruichladdichs Octomore, med över 80 ppm. Den togs fram i oktober 2002 och det var bara fåtal privatpersoner som fick köpa egna fat från destilleriet. Men nu har tydligen Bruichladdich planer på att släppa en 5-årig Octomore till allmänheten i februari 2009. Sverige och Systembolaget kommer allt som allt att få 150 flaskor, till ett pris av 1 009 kr. Octomore 5YO kommer att ha en oöverträffad rökighet på inte mindre än 131 ppm....!

Åter till provningen. Ärligt talat brydde vi oss kanske inte så mycket om skillnaden mellan rökighet och torvighet längre... för nu radades den ena favoriten upp efter den andra!

10-åriga Ardbeg var distinkt söt i doften, nästan lite parfymerad. Rökigheten i smaken, eller torvigheten, var mycket kraftfull, den starkaste hittills under kvällen. Kalle var mycket entusiastisk, och vi andra höll nog med om att denna whisky förstärkte sin position bland de andra tungviktarna under kvällen.

Ardbeg Airigh Nam Beist var om möjligt ännu sötare i doften, med inslag av hallon och jordgubb (!). Eftersmaken var också rökigare och längre än den 10-åriga, som dock framstod som den mest balanserade och komplexa whiskyn av de två.

Provningen kom mer och mer att framstå som ett mästarmöte mellan de mest rökiga whiskyna från Islay. Det kändes nästan lite orättvist mot Laphroaig Quarter Cask att lägga den efter de båda Ardbeg. Den upplevdes som lite rundare i smaken än den 10-åriga Ardbeg, men inte lika söt. Men doften var definitivt rökigare.

Den 10-åriga Laphroaig var inte speciellt rökig i doften. Däremot mer torvig och medicinal i smaken än Quarter Cask.

Olles Laphroaig Cask 55,7 % var en häftigare, lite mer "dirty" variant än den 10-åriga. Liksom många andra whisky under kvällen var den förvånansvärt orökig i doften, mer fruktig och mintig och aningen salt. Någon tyckte att den blev bättre med lite vatten. Vi andra tyckte att den var bra som den var....

Då var det dags för supertungviktaren, Lagavulin. Den mest rökiga whiskyn i handeln idag är troligtvis Lagavulins 12-åriga eftersom ekfatslagringen gör den mer rökig än den sherryfatslagrade 16-åriga utgåvan. Jag hade lyckats få tag på Diageos 12-åriga specialutgåva för Friends of Classic Malts (Det är bara att gå in på hemsidan http://www.classicmalts.com/ , bli medlem och sedan privatimportera whiskyn genom din närmaste systembolagsbutik). Den 12-åriga har man under en kort tid kunnat få tag på i en cask strength-version, 56,4. % på Systembolaget. "Friends-versionen" är buteljerad till 48 % , vilket gör den till "a deep amber-coloured, mellow Lagavulin, richer-textured than the more intense cask strength Special Releases of the same age" enligt texten på flaskan. Doften var komplex, lite stickig med en del mörk choklad. Söt och fyllig smak med inslag av mint och choklad. Lång eftersmak.

Den 16-åriga klassikern hade mer kropp än den 12-åriga och var dessutom både torvigare och rökigare. Kanske också lite snällare mot gommen. Meningarna var delade om vilken av de båda som var godast.

Sedan avslutade vi kvällen med Ileach, en whisky som i reklamen har beskrivits som en riktig rökbomb, och som tydligen har fått en hel del lovord av Jim Murray. Helt klart var den rökig både i doft och smak. Men i övrigt kändes den väldigt tunn efter Lagavulin och de andra Islay-märkena.

Hur det gick med Jöran? Jo, han kom ungefär när vi hade kommit fram till Ileach, när det var dags att gå hem. Så det här med rökighet och torvighet får han bena ut en annan gång...

Whisky från öarna

De öar som inräknas under whiskybegreppet Islands är spridda över ett geografiskt mycket stort område. Från Arran nere i sydväst längs västkusten norrut med Jura, Mull och Skye upp till Orkney-öarna längst i norr. Highland Park på Orkney är det nordligaste destilleriet i Skottland. Den stora geografiska spridningen gör att ö-whiskysorterna kanske inte har så mycket gemensamt rent smakmässigt. De tllhör the Highlands och har en hel del av höglandswhiskyns kännetecken., som medel- till full kropp, komplexitet, rökighet och kryddighet. Men det är stor skillnad på den nästan helt rökfria Arran och pepparbomben Talisker.

Arran, det nyaste ödestilleriet, invigdes i augusti 1997 av drottning Elizabeth II. Sedan 2005 finns det en 10-årig version, en utan årsbeteckning, en cask strength och ett tjugotal olika finishvarianter. Vi började provningen med den 10-åriga där vi förnam lite kola, äpple och citrus i doften. Smaken var oljig, lite salt och lång. Whiskyn upplevdes som maltig och frisk. Arran verkar helt klart vara ett av de bästa av de nya destillerierna.

Jöran hade med sig en blended från destilleriet, Arran Robert Burns, som hade ännu mera sälta i doft och smak. Men den var mer endimensionell, plattare, än den 10- åriga.

Sedan gjorde vi ett långt hopp norrut, till Scapa, det andra destilleriet på Orkney-öarna. Den 10-åriga Scapa är en saftig, lättdrucken whisky med gräddig doft och blommor i smaken. Den är lätt och oljig, en riktig sommarwhisky. Scapa säljs sedan 2004 i en 14-årig version.

Destilleriet Tobermory på ön Mull buteljerar sin whisky under två namn, dels den torra, rökiga Ledaig, dels den lätta och friska Tobermory. Vi testade dels en lite äldre utgåva, Ledaig Single Malt utan årsbeteckning, som hade en lite unken doft och torvig smak, som var betydligt trevligare än doften. Vi kände spår av både mjölkchoklad och apelsin i smaken. Enligt Per Ellsbergers bok buteljerades Ledaig Single Malt 1992 och består av whisky destillerad i början av 70-talet.

Gordon & McPhails Connoisseurs Choice-utgåva från 1990 doftade blommor, citrus, mint, polkagris och Findus jästa ärter (!). Den var inte lika rökig som Single Malt, men upplevdes som friskare. Finns att få tag på hos Juuls i Köpenhamn.

Efter Mull begav vi oss till grannön Jura och den 10-åriga Isle of Jura. Den var medicindoftande och i övrigt ganska intetsägande.

Så var det dags för ett av de riktiga tungviktarna bland ödestillerierna, Highland Park. Den 12-åriga är ju den perfekta allround-whiskyn, som har lite av allt: ljungsötma, fyllighet, torv och rök. Ett fynd på Systembolaget för 399 kr. Den var lika god som vanligt och vi var nyfikna på hur den nya 15-åriga varianten skulle stå sig i konkurrensen. Den 15-åriga hade en ljusare färg, mindre doft och lite mjukare munkänsla med en del mint. Det kändes nästan som om man gick ned ett steg på skalan i stället för upp. Den 18-åriga var mäktig, och man förstår att den blivit utnämnd till det bästa spritmärket av alla. Den har mer av allt än den 12-åriga och är väl den mest "prisvärda" whiskyn på Systembolaget med sina 499 kr.

Det finns en hel del oberoende buteljerare som har gett ut egna versioner av Highland Park. En av dem är Murray McDavid, med en 16-årig portvinslagrad version från 1989. En del sviskon och annan torkad frukt i smaken och med en lång eftersmak. Inte lika komplex som den 12- eller 18-åriga kanske, men den har sina förespråkare. Jim Murray har exempelvis gett den 94 poäng i sin whiskybibel.

Jöran hade också med sig en 10-årig Provenance Highland Park från 1993, som vi dock inte öppnade. Finns på bild härovan.

Från en klassiker till en annan klassiker. Talisker, från ön Skye, har länge varit en favorit i the Rough Set. Den 10-åriga har kanske inte kvar den där riktiga pepparkicken någon sekund efter att man inmundigat whiskyn, men den är fortfarande fabulöst god. Om man behöver något värmande en kall och ruskig höstkväll så finns det inget bättre val än en dram av Talisker!

Vi provade inte den 18-åriga Talisker denna gång, men kommer ihåg den som en mjukare, mer komplex whisky. Däremot hade Jöran med sig en cask strength-utgåva (59,2 %), inköpt på plats på destilleriet. Ett samlarobjekt som han av förståeliga skäl inte ville öppna.



Provningen avslutades med en lite mystisk whisky, Poit Dhubh (uttalas potch ghoo). Det är en vatted malt och består alltså av malt whisky från olika destillerier. Den produceras av det lilla företaget Praban na Linne på ön Skye, och man kan lätt få för sig att Talisker är ett av destillerierna som fått släppa ifrån sig whisky. Poit Dhubh finns både som 8-årig, 12-årig och 21-årig, och vi provsmakade de båda förstnämnda. De var goda båda två, men det fanns inte den där typiska pepparsmaken som är så karaktärsfull för Talisker, speciellt den 10-åriga.

Mannen bakom Poit Dhubh är Sir Iain Noble, vars passion för den gäliska kulturen har föranlett honom att investera stora pengar i företaget. I framtiden ligger en eventuell satsning på ett eget litet destilleri på Skye.

Glenmorangie Astar

I förra inlägget skrev vi att Glenmorangies Artisan Cask eventuellt skulle komma i en ny utgåva. Nur har den kommit! Glenmorangie Astar heter den och den är både större (70 cl) och alkoholstarkare, cask strength (57,1 %). Den är lagrad på samma typ av fat som Artisan Cask, gjorda på trä från Ozark Mountains i Missouri. Systembolaget kommer att släppa 180 (!) flaskor den 15 september för 659 kr. Man kan bara hoppas att den kommer att bli mer lättillgänglig i Sverige i framtiden.

Glenmorangie

Det blev en något rumphuggen Glenmorangie-provning eftersom en av medlemmarna i the Rough Set oförhappandes åkte på en resa till Kiruna. Men resten av oss lyckades skrapa ihop några gamla favoriter och dessutom några spännande utgåvor från Glenmorangies nya sortiment.

Glenmorangie har ju ändrat utseendet på flaskor och etiketter och har dessutom en ny hemsida som går i kalejdoskopets tecken. För detta har de fått utmärkelsen "Icons of Whisky" 2008 av tidningen Whisky Magazine som årets mest innovativa destilleri. Flaskorna och etiketterna kan man kanske ha olika åsikter om. En del tycker kanske att det doftar lite konjak över utseendet på flaskorna och även namnen på de nya sorterna. Men företrädare för Glenmorangie menar att de gamla etiketterna hade funnits i över 30 år och att det var dags för förnyelse.

Glenmorangie gick ju i bräschen för experimenterande med lagring på olika typer av fat och deras "Wood Finishes"-serie kom redan 1996. Vi började kvällen med "Madeira Wood" från den serien. Söt doft. Kryddig smak. Lite spritig och astringerande med kort eftersmak. Vi testade den här serien för ett par år sedan och madeiran var kanske den variant som vi var minst förtjusta i. Kanske inte så underligt att Glenmorangie valde bort just madeirafaten när de tog fram de nya smakerna.

Nästa på tur var Nectar d'Or, som blev vald till World's Best Highland Single Malt Whisky 2008 av Whisky Magazine. De nya sorterna har getts högre alkoholprocent, 46 % mot tidigare 43 %, och är ej kylfiltrerade, vilket många menar har resulterat i bättre whisky. Nectar d'Or doftar en hel del citrus och vanilj. Munkänslan är till att börja med rund och oljig, med smak av fransk citronkaka, för att sedan krympa ihop och bli astringerande. En lite annorlunda upplevelse. Nectar d'Or har lagrats på Sauternes-fat, och det söta franska vinet har förfört och tämjt whiskyn. Men vad ska man säga om beskrivningen på Glenmorangies hemsida?: "A captivating single malt whisky for the sophisticated luxury spirits drinker who enjoys delicious extravagance and sensual pleasures" Jojo...

Som sagt var så experimenterar Glenmorangie en hel del med trä, och deras kanske främsta exponent för detta är the Artisan Cask. Den är lagrad på fat gjorda på träd från de skuggiga sluttningarna på the Ozark Mountains i Missouri. Glenmorangie har nämligen kommit fram till att träden växer långsammare här och har en mer svampartad yta som gör att whiskyn kan dra till sig mer smak från träet. Efter att ha fällts ligger träden i det fria i två år, vilket gör att strukturen på träet öppnas upp ännu mer. Ozark-faten fylls sedan med bourbon, töms och skickas sedan till Skottland. Whiskyn lagras sedan på dessa fat i ungefär två år. Resultatet är en blommig och fruktig whisky, med en hel del malt, lime, vanilj och frisk ek i smaken. Eftersmaken är lång.

Den nya sherry-lagringen, Lasanta, har en större kropp och är mer fyllig i smaken. Lite creme brulée i doften och en rik smak av nötter, sherry och apelsin. En klassisk sherry-lagrad whisky, med lång, varm eftersmak. Som de andra nya sorterna har Lasanta ett namn som låter exotiskt, men som egentligen har sitt ursprung i gaeliskan. Lasanta betyder värme och passion.

Provningen avslutades med de gamla 15-åriga och 18-åriga Glenmorangie. Den 15-åriga var också rik och varm, med mjuk kropp och kryddig eftersmak. Det fanns en hel del mint i doften. Den 15-åriga finns inte med i det nya sortimentet så det är kanske dags att bunkra lite, eller göra ett samlarkap på Systembolaget...

Den nästan rödfärgade 18-åriga var nestorn i sammanhanget. Stor, kontrollerad kropp. Söt frukt som tog överhanden över eken. Mjuk eftersmak. En tanke som slog oss var att både den 15-åriga och den 18-åriga är mera traditionella whiskies, inte så typiska för Glenmorangie. Den rätta Glenmorangie-känslan sitter kanske numera i den 10-åriga Original och de nya trälagringarna.

Glenmorangies nya sortiment består av sex sorter: Original (som ersatt den gamla 10-åriga), Nectar d'Or, Lasanta, den portvinslagrade Quinta Ruban, en ny 18-årig och en 25-årig utgåva. Artisan Cask kommer förhoppningsvis att finnas kvar, fast i ny förpackning.

Northern & Western Highlands

Destillerierna i Northern Highlands är nästan alla belägna vid Skottlands östra kust, från Inverness och norrut tills kusten tar slut i norr. Northern Highlands-whisky är ofta fyllig, mild och söt, och verkar få allt bättre renommé.

Vi var hemma hos Jöran den här gången och som vanligt hade han bullat upp flaskor, glas, souvenirer och annan memorabilia så att det kändes som om man befann sig i ett whisky heaven.

Först ut på plan var Balblairs 10-åriga. Det är Gordon & McPhail som numera buteljerar destilleriets enda egna utgåva. Balblair är ett av Jim Murrays favoritdestillerier. Riktigt varför förstod vi inte när vi hade smakat den 10-åriga. Den upplevdes som frisk men spritig, med inslag av citrus. En bra sommarwhisky, men inte i klass med exempelvis Tamnavulin, kom vi överens om.

(Är ni på jakt efter en förstklassig sommarwhisky är Smith's Glenlivet 15 yo med den gröna etiketten ett bra tips. Finns hos Juuls för 495 DKK).

Därefter testade vi Balblairs 16-åriga, som var fylligare, nötigare och mer komplex än den 10-åriga.

Glen Ord är en whisky, som på mer än ett sätt har kommit lite i skymundan. Man har egentligen ställt till det lite för sig själva, genom att skifta mellan olika namn; Muir of Ord, Glenordie, Ordie, Glen Oran och Ord. Det var lite symptomatiskt när ägaren Diageo i början av 2000-talet tog med whiskyn i sin "Hidden Malts"-serie. Den 12-åriga var lika frisk som Balblair, men rundare och fylligare och med längre eftersmak.

Alldeles intill Glen Ords destilleri ligger ett enormt mälteri, som förser Diageos norra destillerier med malt. Kapaciteten ligger på 540 ton per sats!


Kalle hade med sig en Connoisseurs Choice-variant av Teaninich från 1991. Liksom Glen Ord är Teaninich en lite förbisedd whisky från norra högländerna som ägs av Diageo. Den används främst för blended-produkter och har tidigare enbart buteljerats av oberoende buteljerare. "Terpentin" var någons spontana kommentar. Den var kryddig, lite mer munuppfyllande men också mer astringerande än Balblair och Glen Ord. Teaninich finns även i "Flora and Fauna"-serien och i Diageos kvalitetsserie Rare Malts.

Teaninichs närmaste granne är Dalmore eller The Dalmore som den heter officiellt. Världens dyraste whisky hittills är en 62-årig Dalmore som såldes 2002 för 330 000 kr. Lite billigare är Dalmores 12-åriga som man beställa på Systembolaget för 389 kr. Tung, mjuk, mild, fyllig och söt med apelsinkaraktär.

En av de mest prisvärda standardwhiskyna på marknaden.

Chefsblender på Whyte & Mackay, som äger Dalmore, är den legendariske Richard Paterson. Det är han som ligger bakom experimentet Cigar Malt, som var Olles bidrag för kvällen. Den är ett resultat av två tredjedelar olorosofat och en tredjedel bourbon-fat och speciellt framtagen för att passa till en tjock Havanna.

Doften var stor och söt, smaken kraftig, rund och mjuk med inslag av apelsin och choklad. Om man inte har någon cigarr liggande därhemma så passar den mycket bra till mörk choklad...

Sedan testade vi ytterligare två Dalmore: Black Pearl 12 yo Special Cask Finish Malmsey Madeira, som var ganska lik den vanliga 12-åriga, men naturligt nog mer "vinig" i smaken, och Dalmore 11 yo Adelphi, med inslag av sherry, sviskon och plommon.

Old Pulteney är det nordligaste destilleriet på det skotska fastlandet, och har alltid varit känt för den speciella sältan i whiskyn. Denna, i kombination med lätta havsdoften och bilden av en fiskekuttern på flaskan, gör att man får väldigt många marina associationer. Den 12-åriga Pulteney har en mjuk kropp, oljig konsistens och en lång eftersmak, och så den där sältan som gör att man antingen är för eller emot Old Pulteney.

Destilleriet är lite excentriskt. Man har bl.a. några av branschens märkligaste wash stills, med en jättestor bula ovanpå den runda basen.

Vi smakade även en 16-årig Old Pulteney från 1991, en cask strength-variation med en alkoholstýrka på 57,6 %. Denna var naturligtvis mer spritig i doften, och kraftigare och rivigare i smaken.

Brora är ett legend-omspunnet destilleri, nedlagt sedan 1983. Den 30-åriga Brora är en sådan klassiker, som man önskar att man skulle få prova någon gång. Allt som heter Brora är dyrt och därför var vi tacksamma över att Jöran ville bjuda på några droppar av Brora Signatory 1981 Vintage och Brora Connoisseurs Choice 1982. Den förra upplevdes faktiskt som "sjuklig" av någon... inslag av eter, kryddor, sherry och salt. Den senare var sötare och mindre medicinal. Vi hade kanske väntat oss lite mer av Brora.

Vi hade även tänkt ha med Western Highlands, men denna del av provningen blev mindre av naturliga skäl. Per Ellsberger listar i sin "Skotsk Maltwhisky" sju destillerier såsom varande från de västra högländerna. Men av dessa existerar endast två, Ben Nevis och Oban, i våra dagar. I Michaels Jacksons "Maltwhiskyguide" räknas även Loch Lomond och Glengoyne som destillerier från västra högländerna.

Loch Lomond är ett destilleri som har en enorm kapacitet. med en kapacitet på 10 miljoner liter om året, att jämföra med ett stort destilleri som exempelvis Glenmorangie, som har en kapacitet på 4 miljoner liter. Man har en del egna märken, som Inchmurrin, Croftengea och Old Rosdhu, men det mesta av whiskyn går till blended-industrin och till snabbköpskedjors egna märken; Marks & Spencer, Sainsburys etc. Loch Lomond finns både som single malt och som blended. Vi testade malten och den var parfymerad och lite insmickrande, "bersåwhisky", definitivt mer Tintin än kapten Haddock...

Oban Distillers Edition ( 1991) är en whisky som jag själv är förtjust i. Söt och oljig, med en hel del peppar som krydda. Men den försvann lite i mängden den här kvällen. Vissa whiskies mår bäst av att avnjutas som solitärer utan konkurrens.

Ni har kanske lagt märke till att den mest kända whiskyn från norra högländerna saknas i uppräkningen ovan. Ingen fara, nästa gång blir det Glenmorangie för hela slanten....