The Rough Set

Mellandagsprovning

2009-01-03T09:20:00.000-08:00

Som ett avbrott i våra mer "officiella" provningar hade vi en mellandagsprovning i julas, där vi plockade fram lite smått och gott ur gömmorna. Jöran var värd, och som inledning bjöd han på Locke's 8-åriga single malt. En trevlig irländsk whisky, som hade en hel del gräs i doften. Smaken karakteriserades av honung och oljighet.

Efter den irländska utflykten kom det att handla om skotsk whisky resten av kvällen. Den 12-åriga Auchentoshan, som sägs appellera speciellt till kvinnor, hade mörk ton av torkad frukt och rostade mandlar. I smaken förnam vi även mörk choklad och syltad frukt. Vi tyckte nog att den verkade "tjockare" och maltigare än vanligt.

Bladnoch Signatory Vintage 1990, 14-årig, bjöd på smörkola, och var, trots att den var smörig, lätt i smaken. Lite citrus hittade vi också. Kanske något av en sommarwhisky? Bladnoch, som är Skottlands sydligaste destilleri, ägs av irländaren Raymond Armstrong sedan 1994. Han tänkte först bygga om anläggningen till semesterbostäder, men tänkte om sedan han fick smaka på whiskyn...

Glenmorangie Original är en whisky som blir allt populärare hos the Rough Set. Den har en underbar doft - Jim Murray tycker faktiskt att den har den mest komplexa doften av alla whiskies. Bland det vi hittade i doften fanns rosmarin, citrus, polkagris (!) och timjan (!). Smaken var mintig med inslag av vanilj. Men de nya förpackningarna som Glenmorangie har tagit fram får en snarast att tänka på likör...

Den 10-åriga Springbank var betydligt aggressivare i smaken, med en hel del sälta och kryddighet. Vi hade en liten diskussion om den dessutom var rökig, eller om det helt enkelt var torvighet vi kände. Ännu saltare var Old Pulteneys 12-åriga, som gav ett sådant distinkt intryck av hav. Eller var det fiskebåten på etiketten som gav oss de associationerna?

Sex whiskies och vi hade inte ens kommit till maten ännu...

Jöran bjöd på två olika kycklinggrytor, en på temat Alsace och en annan på temat Afrika. Till detta serverade han Riesling-, Pinot Gris- och Gewurztraminer-viner från Alsace. Suveränt gott var det!

Som avec till kaffe med äppelkaka och whiskygrädde fick vi två varianter av Linkwood Dun Bheagan. Den ena destillerad 1992 och buteljerad 2004 och den andra destillerad 1996 och buteljerad 2007. Vi upplevde dessa två Linkwood som lite spritigare än "vanlig" Linkwood. Men gott var det till äppelkakan!

Macallan Elegancia doftade sherry och petroleum eller diesel, vilket fick Jöran att drömma om en Jaguar XJ6 från 1978-79. Men smaken var annorlunda... nästan läskande. Elegancia har lagrats på fat som har innehållit både Fino och Oloroso sherry. Normalt kan man bara få tag på den i taxfree-butiker. Macallan har väl inte direkt rosat marknaden med sina nya Fine Oak-tappningar så Elegancia var en positiv överraskning.

Olle hade tagit med sig en Dalmore Cigar Malt. Tyvärr hade vi inga rökdon tillgängliga, för den mahognyfärgade, valnötsdoftande cigarr-malten hade säkert varit en idealisk partner till en Havanna. Dalmore har i år fått konkurrens om de cigarrälskande whiskypimplarna. Den oberoende buteljeraren Ian McLeod har i serien Chieftain's Choice tagit fram The Cigar Malt från ett icke angivet destilleri. Men läser man presentationen hos Juuls Vinhandel får man en liten vink om att det är Glenfarclas det rör sig om: http://www.juuls.dk/get/21438.html

Aberlour A'bunadh är en verital sherrybomb, en unik whisky som egentligen inte liknar någon annan whisky. Den smakar som en hel pralinask, och skulle vara perfekt efter julmaten, eller för den delen till en christmas pudding. Alkoholhalten är hög, 59,6 %, och den är rätt så astringerande, så det är ingen whisky man vräker i sig direkt. Men i rätt sammanhang är den obetalbar.

Så var det dags för Glenlivet. Tre stycken hade vi fått ihop, en 15-årig, en 15-årig French Oak Reserve och en 18-årig. French Oak Reserve doftade som läsk, var fruktig i smaken (apelsin) och hade passat bra som sommarwhisky. Den 15-åriga var också mycket tilltalande, med en ungdomlig framfusighet, som någon sade. Den 18-åriga hade en antydan av pomerans och smakade definitivt mer av sherry.

Vi hade sparat den rökigaste whiskyn till sist. Caol Ila är en klassisk Islay-whisky, med en karakteristisk oljighet som den är ganska ensam om. Vi testade både den 12-åriga och den 18-åriga. Båda doftade fisk och hav. Smakmässigt var den 18-åriga lite rundare och fylligare. Enligt Michael Jackson smakar den 12-åriga som fiskolja(!). Men vi kan intyga att den smakade något godare än så...

För att täcka den allt större efterfrågan på rökig whisky har Ian McLeod Distillers Ltd tagit fram Smokehead, som alltså är whisky från ett ej namngivet Islay-destilleri. Den marknadsförs i en modern förpackning och vänder sig kanske till en mer ungdomlig publik. Rökig var den i alla fall, men jämfört med Caol Ila kändes den tunn och intetsägande. Den kostar 369 kr på Systembolaget... men jag hade hellre lagt till en tjuga för att få en 12-årig Caol Ila (389 kr).

Rökighet kontra torvighet

2008-12-05T10:07:00.000-08:00

Den här kvällen hade vi flera jubiléer att fira. Dels var det nästan exakt på dagen fem år sedan som the Rough Set hade sin första sammankomst. Dels skulle vi någon gång under kvällen provsmaka vår 200:e whisky.

Kvällens tema var rökig whisky och det var meningen att Jöran skulle berätta lite om skillnaden mellan rökigt och torvigt. Själva var vi lite tveksamma till om det överhuvudtaget finns någon skillnad. I boken "Whisky classified" räknar exempelvis David Wishart upp tolv olika karaktäristika för whisky och en av dem är "smoky". Någon "peaty" nämner han överhuvudtaget inte. Rökigheten (även "peat reek" på engelska) uppstår när torv förbränns för att torka maltet. Detta görs genom att man i ett rum, kölnan, låter röken sippra upp genom det perforerade golvet och genomtränga det där utbredda maltet.

Nåväl, Jöran skulle räta ut begreppen för oss. Problemet var bara att han vid två-tiden på provningsdagen befann sig långt nere i Tyskland, vid Osnabrück, på hemväg från en av sina resor. Skulle han hinna fram ?

Vi andra tre gick ut lite löst med en japansk whisky, en 12-årig Yamazaki, som Kalle hade fått av en kompis. Den var mjuk och fruktig, med inslag av mint och päron. Lite karaktärslös, med kort eftersmak. "Mer sprit än smak" som någon sade. Inte tillstymmelse till rök.

Ardmore Traditional Cask hade däremot en svag rökdoft. Munkänslan var i början ganska rökfri. Det mest framträdande var en maltig sötma. Men sedan utvecklades röken och den levde upp till varubeteckningen "fully peated" på flaskan. Frågan var bara om det var röken de menade eller något annat, mer svårdefinierbart. När vi gick tillbaka till Ardmore senare under kvällen smakade den faktiskt väldigt mycket pepparkaka.

Den 10-åriga Longrow från 1995 hade inte heller mycket rök i doften, utan var snarare lite fruktig. Smaken var desto rökigare, nästan pepprig. En betydligt mer komplex whisky, med inslag av mint och choklad.

Nu stegrades rökigheten brant på provningen för nästa whisky på tur var den 10-åriga Talisker. En gammal favorit, som jag skrev förra gången, men numera en favorit på dekis ? Den doftar lika rätt som tidigare, men i smaken händer ingenting. Själv föredrar jag numera den 18-åriga varianten, som är betydligt mer sofistikerad och komplex.

En positiv överraskning var i stället den 18-åriga Caol Ila, som Olle hade köpt. Mycket rökig i doften och smakrik, med inslag av "rögad sill". Rund, oljig och munuppfyllande och faktiskt lättdrucken. Caol Ila ingår som komponent i många blended whisky, exempelvis Black Bottle och Johnnie Walker. Det är bara en liten del av den totala årsproduktionen som buteljeras som single malt.

Kalle hade också beställt en 18-årig Caol Ila på Systembolaget flera veckor före provningen då den fanns med i det ordinarie sortimentet. Men det kom ingen whisky, och nu är den helt borttagen från deras sortiment. Ganska svagt av annars pålitliga Systembolaget!

Vid det här laget hade vi kommit in en bra bit i provningen och Jöran ringde och berättade att han befann sig på färjan mellan Puttgarden och Rödby... och fortfarande hade vi ingen förklaring på skillnaden mellan rökigt och torvigt...

Rökigheten brukar mätas i antalet ppm fenoler där ppm står för parts per million. Den whisky som normalt brukar räknas som den rökigaste är Lagavulin, vars 12-åriga och 16-åriga whisky som säljs i handeln idag är gjord på malt med 50 ppm fenoler. Tyvärr (?) kommer rökigheten i Lagavulin att minska eftersom man numera använder malt med 35 ppm fenoler. I stället kommer Ardbeg att framstå som rökighetens mästare eftersom man använder en ny tillverkningsmetod där man använder mer av skalet i malten. Fenolhalten kommer då att stiga till 75 ppm i malten. Vad jag förstår bygger hela den här cask strength-serien med Ardbeg Very Young, Still Young, Almost There och Renaissance på den här nya tillverkningsmetoden.

Världens mest rökiga whisky just nu är troligtvis Bruichladdichs Octomore, med över 80 ppm. Den togs fram i oktober 2002 och det var bara fåtal privatpersoner som fick köpa egna fat från destilleriet. Men nu har tydligen Bruichladdich planer på att släppa en 5-årig Octomore till allmänheten i februari 2009. Sverige och Systembolaget kommer allt som allt att få 150 flaskor, till ett pris av 1 009 kr. Octomore 5YO kommer att ha en oöverträffad rökighet på inte mindre än 131 ppm....!

Åter till provningen. Ärligt talat brydde vi oss kanske inte så mycket om skillnaden mellan rökighet och torvighet längre... för nu radades den ena favoriten upp efter den andra!

10-åriga Ardbeg var distinkt söt i doften, nästan lite parfymerad. Rökigheten i smaken, eller torvigheten, var mycket kraftfull, den starkaste hittills under kvällen. Kalle var mycket entusiastisk, och vi andra höll nog med om att denna whisky förstärkte sin position bland de andra tungviktarna under kvällen.

Ardbeg Airigh Nam Beist var om möjligt ännu sötare i doften, med inslag av hallon och jordgubb (!). Eftersmaken var också rökigare och längre än den 10-åriga, som dock framstod som den mest balanserade och komplexa whiskyn av de två.

Provningen kom mer och mer att framstå som ett mästarmöte mellan de mest rökiga whiskyna från Islay. Det kändes nästan lite orättvist mot Laphroaig Quarter Cask att lägga den efter de båda Ardbeg. Den upplevdes som lite rundare i smaken än den 10-åriga Ardbeg, men inte lika söt. Men doften var definitivt rökigare.

Den 10-åriga Laphroaig var inte speciellt rökig i doften. Däremot mer torvig och medicinal i smaken än Quarter Cask.

Olles Laphroaig Cask 55,7 % var en häftigare, lite mer "dirty" variant än den 10-åriga. Liksom många andra whisky under kvällen var den förvånansvärt orökig i doften, mer fruktig och mintig och aningen salt. Någon tyckte att den blev bättre med lite vatten. Vi andra tyckte att den var bra som den var....

Då var det dags för supertungviktaren, Lagavulin. Den mest rökiga whiskyn i handeln idag är troligtvis Lagavulins 12-åriga eftersom ekfatslagringen gör den mer rökig än den sherryfatslagrade 16-åriga utgåvan. Jag hade lyckats få tag på Diageos 12-åriga specialutgåva för Friends of Classic Malts (Det är bara att gå in på hemsidan http://www.classicmalts.com/ , bli medlem och sedan privatimportera whiskyn genom din närmaste systembolagsbutik). Den 12-åriga har man under en kort tid kunnat få tag på i en cask strength-version, 56,4. % på Systembolaget. "Friends-versionen" är buteljerad till 48 % , vilket gör den till "a deep amber-coloured, mellow Lagavulin, richer-textured than the more intense cask strength Special Releases of the same age" enligt texten på flaskan. Doften var komplex, lite stickig med en del mörk choklad. Söt och fyllig smak med inslag av mint och choklad. Lång eftersmak.

Den 16-åriga klassikern hade mer kropp än den 12-åriga och var dessutom både torvigare och rökigare. Kanske också lite snällare mot gommen. Meningarna var delade om vilken av de båda som var godast.

Sedan avslutade vi kvällen med Ileach, en whisky som i reklamen har beskrivits som en riktig rökbomb, och som tydligen har fått en hel del lovord av Jim Murray. Helt klart var den rökig både i doft och smak. Men i övrigt kändes den väldigt tunn efter Lagavulin och de andra Islay-märkena.

Hur det gick med Jöran? Jo, han kom ungefär när vi hade kommit fram till Ileach, när det var dags att gå hem. Så det här med rökighet och torvighet får han bena ut en annan gång...

Whisky från öarna

2008-11-22T09:58:00.000-08:00

De öar som inräknas under whiskybegreppet Islands är spridda över ett geografiskt mycket stort område. Från Arran nere i sydväst längs västkusten norrut med Jura, Mull och Skye upp till Orkney-öarna längst i norr. Highland Park på Orkney är det nordligaste destilleriet i Skottland. Den stora geografiska spridningen gör att ö-whiskysorterna kanske inte har så mycket gemensamt rent smakmässigt. De tllhör the Highlands och har en hel del av höglandswhiskyns kännetecken., som medel- till full kropp, komplexitet, rökighet och kryddighet. Men det är stor skillnad på den nästan helt rökfria Arran och pepparbomben Talisker.

Arran, det nyaste ödestilleriet, invigdes i augusti 1997 av drottning Elizabeth II. Sedan 2005 finns det en 10-årig version, en utan årsbeteckning, en cask strength och ett tjugotal olika finishvarianter. Vi började provningen med den 10-åriga där vi förnam lite kola, äpple och citrus i doften. Smaken var oljig, lite salt och lång. Whiskyn upplevdes som maltig och frisk. Arran verkar helt klart vara ett av de bästa av de nya destillerierna.

Jöran hade med sig en blended från destilleriet, Arran Robert Burns, som hade ännu mera sälta i doft och smak. Men den var mer endimensionell, plattare, än den 10- åriga.

Sedan gjorde vi ett långt hopp norrut, till Scapa, det andra destilleriet på Orkney-öarna. Den 10-åriga Scapa är en saftig, lättdrucken whisky med gräddig doft och blommor i smaken. Den är lätt och oljig, en riktig sommarwhisky. Scapa säljs sedan 2004 i en 14-årig version.

Destilleriet Tobermory på ön Mull buteljerar sin whisky under två namn, dels den torra, rökiga Ledaig, dels den lätta och friska Tobermory. Vi testade dels en lite äldre utgåva, Ledaig Single Malt utan årsbeteckning, som hade en lite unken doft och torvig smak, som var betydligt trevligare än doften. Vi kände spår av både mjölkchoklad och apelsin i smaken. Enligt Per Ellsbergers bok buteljerades Ledaig Single Malt 1992 och består av whisky destillerad i början av 70-talet.

Gordon & McPhails Connoisseurs Choice-utgåva från 1990 doftade blommor, citrus, mint, polkagris och Findus jästa ärter (!). Den var inte lika rökig som Single Malt, men upplevdes som friskare. Finns att få tag på hos Juuls i Köpenhamn.

Efter Mull begav vi oss till grannön Jura och den 10-åriga Isle of Jura. Den var medicindoftande och i övrigt ganska intetsägande.

Så var det dags för ett av de riktiga tungviktarna bland ödestillerierna, Highland Park. Den 12-åriga är ju den perfekta allround-whiskyn, som har lite av allt: ljungsötma, fyllighet, torv och rök. Ett fynd på Systembolaget för 399 kr. Den var lika god som vanligt och vi var nyfikna på hur den nya 15-åriga varianten skulle stå sig i konkurrensen. Den 15-åriga hade en ljusare färg, mindre doft och lite mjukare munkänsla med en del mint. Det kändes nästan som om man gick ned ett steg på skalan i stället för upp. Den 18-åriga var mäktig, och man förstår att den blivit utnämnd till det bästa spritmärket av alla. Den har mer av allt än den 12-åriga och är väl den mest "prisvärda" whiskyn på Systembolaget med sina 499 kr.

Det finns en hel del oberoende buteljerare som har gett ut egna versioner av Highland Park. En av dem är Murray McDavid, med en 16-årig portvinslagrad version från 1989. En del sviskon och annan torkad frukt i smaken och med en lång eftersmak. Inte lika komplex som den 12- eller 18-åriga kanske, men den har sina förespråkare. Jim Murray har exempelvis gett den 94 poäng i sin whiskybibel.

Jöran hade också med sig en 10-årig Provenance Highland Park från 1993, som vi dock inte öppnade. Finns på bild härovan.

Från en klassiker till en annan klassiker. Talisker, från ön Skye, har länge varit en favorit i the Rough Set. Den 10-åriga har kanske inte kvar den där riktiga pepparkicken någon sekund efter att man inmundigat whiskyn, men den är fortfarande fabulöst god. Om man behöver något värmande en kall och ruskig höstkväll så finns det inget bättre val än en dram av Talisker!

Vi provade inte den 18-åriga Talisker denna gång, men kommer ihåg den som en mjukare, mer komplex whisky. Däremot hade Jöran med sig en cask strength-utgåva (59,2 %), inköpt på plats på destilleriet. Ett samlarobjekt som han av förståeliga skäl inte ville öppna.

Provningen avslutades med en lite mystisk whisky, Poit Dhubh (uttalas potch ghoo). Det är en vatted malt och består alltså av malt whisky från olika destillerier. Den produceras av det lilla företaget Praban na Linne på ön Skye, och man kan lätt få för sig att Talisker är ett av destillerierna som fått släppa ifrån sig whisky. Poit Dhubh finns både som 8-årig, 12-årig och 21-årig, och vi provsmakade de båda förstnämnda. De var goda båda två, men det fanns inte den där typiska pepparsmaken som är så karaktärsfull för Talisker, speciellt den 10-åriga.

Mannen bakom Poit Dhubh är Sir Iain Noble, vars passion för den gäliska kulturen har föranlett honom att investera stora pengar i företaget. I framtiden ligger en eventuell satsning på ett eget litet destilleri på Skye.

Glenmorangie Astar

2008-08-22T10:24:00.000-07:00

I förra inlägget skrev vi att Glenmorangies Artisan Cask eventuellt skulle komma i en ny utgåva. Nur har den kommit! Glenmorangie Astar heter den och den är både större (70 cl) och alkoholstarkare, cask strength (57,1 %). Den är lagrad på samma typ av fat som Artisan Cask, gjorda på trä från Ozark Mountains i Missouri. Systembolaget kommer att släppa 180 (!) flaskor den 15 september för 659 kr. Man kan bara hoppas att den kommer att bli mer lättillgänglig i Sverige i framtiden.

Glenmorangie

2008-08-05T00:56:00.000-07:00

Det blev en något rumphuggen Glenmorangie-provning eftersom en av medlemmarna i the Rough Set oförhappandes åkte på en resa till Kiruna. Men resten av oss lyckades skrapa ihop några gamla favoriter och dessutom några spännande utgåvor från Glenmorangies nya sortiment.

Glenmorangie har ju ändrat utseendet på flaskor och etiketter och har dessutom en ny hemsida som går i kalejdoskopets tecken. För detta har de fått utmärkelsen "Icons of Whisky" 2008 av tidningen Whisky Magazine som årets mest innovativa destilleri. Flaskorna och etiketterna kan man kanske ha olika åsikter om. En del tycker kanske att det doftar lite konjak över utseendet på flaskorna och även namnen på de nya sorterna. Men företrädare för Glenmorangie menar att de gamla etiketterna hade funnits i över 30 år och att det var dags för förnyelse.

Glenmorangie gick ju i bräschen för experimenterande med lagring på olika typer av fat och deras "Wood Finishes"-serie kom redan 1996. Vi började kvällen med "Madeira Wood" från den serien. Söt doft. Kryddig smak. Lite spritig och astringerande med kort eftersmak. Vi testade den här serien för ett par år sedan och madeiran var kanske den variant som vi var minst förtjusta i. Kanske inte så underligt att Glenmorangie valde bort just madeirafaten när de tog fram de nya smakerna.

Nästa på tur var Nectar d'Or, som blev vald till World's Best Highland Single Malt Whisky 2008 av Whisky Magazine. De nya sorterna har getts högre alkoholprocent, 46 % mot tidigare 43 %, och är ej kylfiltrerade, vilket många menar har resulterat i bättre whisky. Nectar d'Or doftar en hel del citrus och vanilj. Munkänslan är till att börja med rund och oljig, med smak av fransk citronkaka, för att sedan krympa ihop och bli astringerande. En lite annorlunda upplevelse. Nectar d'Or har lagrats på Sauternes-fat, och det söta franska vinet har förfört och tämjt whiskyn. Men vad ska man säga om beskrivningen på Glenmorangies hemsida?: "A captivating single malt whisky for the sophisticated luxury spirits drinker who enjoys delicious extravagance and sensual pleasures" Jojo...

Som sagt var så experimenterar Glenmorangie en hel del med trä, och deras kanske främsta exponent för detta är the Artisan Cask. Den är lagrad på fat gjorda på träd från de skuggiga sluttningarna på the Ozark Mountains i Missouri. Glenmorangie har nämligen kommit fram till att träden växer långsammare här och har en mer svampartad yta som gör att whiskyn kan dra till sig mer smak från träet. Efter att ha fällts ligger träden i det fria i två år, vilket gör att strukturen på träet öppnas upp ännu mer. Ozark-faten fylls sedan med bourbon, töms och skickas sedan till Skottland. Whiskyn lagras sedan på dessa fat i ungefär två år. Resultatet är en blommig och fruktig whisky, med en hel del malt, lime, vanilj och frisk ek i smaken. Eftersmaken är lång.

Den nya sherry-lagringen, Lasanta, har en större kropp och är mer fyllig i smaken. Lite creme brulée i doften och en rik smak av nötter, sherry och apelsin. En klassisk sherry-lagrad whisky, med lång, varm eftersmak. Som de andra nya sorterna har Lasanta ett namn som låter exotiskt, men som egentligen har sitt ursprung i gaeliskan. Lasanta betyder värme och passion.

Provningen avslutades med de gamla 15-åriga och 18-åriga Glenmorangie. Den 15-åriga var också rik och varm, med mjuk kropp och kryddig eftersmak. Det fanns en hel del mint i doften. Den 15-åriga finns inte med i det nya sortimentet så det är kanske dags att bunkra lite, eller göra ett samlarkap på Systembolaget...

Den nästan rödfärgade 18-åriga var nestorn i sammanhanget. Stor, kontrollerad kropp. Söt frukt som tog överhanden över eken. Mjuk eftersmak. En tanke som slog oss var att både den 15-åriga och den 18-åriga är mera traditionella whiskies, inte så typiska för Glenmorangie. Den rätta Glenmorangie-känslan sitter kanske numera i den 10-åriga Original och de nya trälagringarna.

Glenmorangies nya sortiment består av sex sorter: Original (som ersatt den gamla 10-åriga), Nectar d'Or, Lasanta, den portvinslagrade Quinta Ruban, en ny 18-årig och en 25-årig utgåva. Artisan Cask kommer förhoppningsvis att finnas kvar, fast i ny förpackning.

Northern & Western Highlands

2008-06-15T02:02:00.000-07:00

Destillerierna i Northern Highlands är nästan alla belägna vid Skottlands östra kust, från Inverness och norrut tills kusten tar slut i norr. Northern Highlands-whisky är ofta fyllig, mild och söt, och verkar få allt bättre renommé.

Vi var hemma hos Jöran den här gången och som vanligt hade han bullat upp flaskor, glas, souvenirer och annan memorabilia så att det kändes som om man befann sig i ett whisky heaven.

Först ut på plan var Balblairs 10-åriga. Det är Gordon & McPhail som numera buteljerar destilleriets enda egna utgåva. Balblair är ett av Jim Murrays favoritdestillerier. Riktigt varför förstod vi inte när vi hade smakat den 10-åriga. Den upplevdes som frisk men spritig, med inslag av citrus. En bra sommarwhisky, men inte i klass med exempelvis Tamnavulin, kom vi överens om.

(Är ni på jakt efter en förstklassig sommarwhisky är Smith's Glenlivet 15 yo med den gröna etiketten ett bra tips. Finns hos Juuls för 495 DKK).

Därefter testade vi Balblairs 16-åriga, som var fylligare, nötigare och mer komplex än den 10-åriga.

Glen Ord är en whisky, som på mer än ett sätt har kommit lite i skymundan. Man har egentligen ställt till det lite för sig själva, genom att skifta mellan olika namn; Muir of Ord, Glenordie, Ordie, Glen Oran och Ord. Det var lite symptomatiskt när ägaren Diageo i början av 2000-talet tog med whiskyn i sin "Hidden Malts"-serie. Den 12-åriga var lika frisk som Balblair, men rundare och fylligare och med längre eftersmak.

Alldeles intill Glen Ords destilleri ligger ett enormt mälteri, som förser Diageos norra destillerier med malt. Kapaciteten ligger på 540 ton per sats!

Kalle hade med sig en Connoisseurs Choice-variant av Teaninich från 1991. Liksom Glen Ord är Teaninich en lite förbisedd whisky från norra högländerna som ägs av Diageo. Den används främst för blended-produkter och har tidigare enbart buteljerats av oberoende buteljerare. "Terpentin" var någons spontana kommentar. Den var kryddig, lite mer munuppfyllande men också mer astringerande än Balblair och Glen Ord. Teaninich finns även i "Flora and Fauna"-serien och i Diageos kvalitetsserie Rare Malts.

Teaninichs närmaste granne är Dalmore eller The Dalmore som den heter officiellt. Världens dyraste whisky hittills är en 62-årig Dalmore som såldes 2002 för 330 000 kr. Lite billigare är Dalmores 12-åriga som man beställa på Systembolaget för 389 kr. Tung, mjuk, mild, fyllig och söt med apelsinkaraktär.

En av de mest prisvärda standardwhiskyna på marknaden.

Chefsblender på Whyte & Mackay, som äger Dalmore, är den legendariske Richard Paterson. Det är han som ligger bakom experimentet Cigar Malt, som var Olles bidrag för kvällen. Den är ett resultat av två tredjedelar olorosofat och en tredjedel bourbon-fat och speciellt framtagen för att passa till en tjock Havanna.

Doften var stor och söt, smaken kraftig, rund och mjuk med inslag av apelsin och choklad. Om man inte har någon cigarr liggande därhemma så passar den mycket bra till mörk choklad...

Sedan testade vi ytterligare två Dalmore: Black Pearl 12 yo Special Cask Finish Malmsey Madeira, som var ganska lik den vanliga 12-åriga, men naturligt nog mer "vinig" i smaken, och Dalmore 11 yo Adelphi, med inslag av sherry, sviskon och plommon.

Old Pulteney är det nordligaste destilleriet på det skotska fastlandet, och har alltid varit känt för den speciella sältan i whiskyn. Denna, i kombination med lätta havsdoften och bilden av en fiskekuttern på flaskan, gör att man får väldigt många marina associationer. Den 12-åriga Pulteney har en mjuk kropp, oljig konsistens och en lång eftersmak, och så den där sältan som gör att man antingen är för eller emot Old Pulteney.

Destilleriet är lite excentriskt. Man har bl.a. några av branschens märkligaste wash stills, med en jättestor bula ovanpå den runda basen.

Vi smakade även en 16-årig Old Pulteney från 1991, en cask strength-variation med en alkoholstýrka på 57,6 %. Denna var naturligtvis mer spritig i doften, och kraftigare och rivigare i smaken.

Brora är ett legend-omspunnet destilleri, nedlagt sedan 1983. Den 30-åriga Brora är en sådan klassiker, som man önskar att man skulle få prova någon gång. Allt som heter Brora är dyrt och därför var vi tacksamma över att Jöran ville bjuda på några droppar av Brora Signatory 1981 Vintage och Brora Connoisseurs Choice 1982. Den förra upplevdes faktiskt som "sjuklig" av någon... inslag av eter, kryddor, sherry och salt. Den senare var sötare och mindre medicinal. Vi hade kanske väntat oss lite mer av Brora.

Vi hade även tänkt ha med Western Highlands, men denna del av provningen blev mindre av naturliga skäl. Per Ellsberger listar i sin "Skotsk Maltwhisky" sju destillerier såsom varande från de västra högländerna. Men av dessa existerar endast två, Ben Nevis och Oban, i våra dagar. I Michaels Jacksons "Maltwhiskyguide" räknas även Loch Lomond och Glengoyne som destillerier från västra högländerna.

Loch Lomond är ett destilleri som har en enorm kapacitet. med en kapacitet på 10 miljoner liter om året, att jämföra med ett stort destilleri som exempelvis Glenmorangie, som har en kapacitet på 4 miljoner liter. Man har en del egna märken, som Inchmurrin, Croftengea och Old Rosdhu, men det mesta av whiskyn går till blended-industrin och till snabbköpskedjors egna märken; Marks & Spencer, Sainsburys etc. Loch Lomond finns både som single malt och som blended. Vi testade malten och den var parfymerad och lite insmickrande, "bersåwhisky", definitivt mer Tintin än kapten Haddock...

Oban Distillers Edition ( 1991) är en whisky som jag själv är förtjust i. Söt och oljig, med en hel del peppar som krydda. Men den försvann lite i mängden den här kvällen. Vissa whiskies mår bäst av att avnjutas som solitärer utan konkurrens.

Ni har kanske lagt märke till att den mest kända whiskyn från norra högländerna saknas i uppräkningen ovan. Ingen fara, nästa gång blir det Glenmorangie för hela slanten....

Nu är jag live..!

2008-06-12T11:23:00.000-07:00

Ja nu är det dags... Peter har visat mig hur jag ska göra för att delta i Bloggen "The Rough Set", så nu kan jag lägga mig i det hela...Ha, Ha. Först skickar jag med en bild där jag syns iklädd min egen kilt. Det är en Nova Scotia tartan dvs en områdestartan (mönster) som man har i Canada. När skottar utvandrade, mer eller mindre mot sin vilja (thanks to the English...) tog man naturligtvis med sig sina traditioner. Områdeskiltmönster finns det i viss mån även i Skottland. Men "overseas" bidrar det till att stärka identiteten. Kilten beställdes av Kiltmakers i Inverness hösten 1990 eller 1991 när jag var där med en grupp som reseledare. Först tog Derek Parker i butiken alla nödvändiga mått. Sedan fick jag veta att nu fick jag ha tålamod för den skulle sys upp först. Det skulle ta någon månad eftersom denna variant är sällsynt. Jag åkte hem och sedermera på semester på Maldiverna. Där satt jag sedan vid/på ekvatorn och faxade fram o tillbaka till Derek i Inverness. Fick veta att man varit tvungna att sy upp tyget eftersom det ej fanns på lager. Lagom till jul kom sedan ett paket till posten i Landskrona, som jag fick hämta ut på Tullkammaren (när vi hade en sådan här). Personalen undrade vad det var för märklig dräkt. Sedan dess har jag använt kilten på alla resor jag haft till Skottland, som reseledare och privat, vid marknadsföringstillfällen i Sverige och Norge samt privat vid olika festliga tillställningar och när jag hållit mina whiskyprovningar. Vem slår en provningsledare i kilt? Välkommen att boka förresten - 073-98 46 883 Jöran

Ardbeg Renaissance

2008-05-13T03:42:00.000-07:00

Det senaste, och slutliga (?) steget i Ardbegs cask strength-raket är Ardbeg Renaissance, som kommer att vara tillgänglig på Systembolaget fr.o.m. den 2 juni. Tidigare har vi ju haft Very Young, Still Young och Almost There som uppbyggnad inför den nya 10-åriga Ardbeg. Renaissance får väl anses vara mycket prisvärd för 549 kr och Systembolaget kommer att ha 2 000 flaskor till försäljning. Alkoholprocenten kommer att ligga på 55,9 %.

Spirit of Hven

2008-05-09T01:41:00.001-07:00

Så har Sverige fått ett nytt whiskydestilleri - Spirit of Hven på ön Ven utanför Landskrona. För sju år sedan berättade Henrik Molin, ägare till konferens-anläggningen Backafallsbyn, att han hade planer på whiskytillverkning i stor skala. Men sen hände ingenting på flera år och man glömde nästan bort projektet. Därför kom invigningen i onsdags, den 7 maj, nästan som en överraskning.

Backafallsbyn har varit känd för whisky sedan tidigare, men då främst för baren som 2006 blev utsedd till Sveriges bästa öl- och whiskybar. Det finns alltid minst 500 whiskysorter på hyllorna.

Men nu finns det alltså ett destilleri också, i anslutning till konferensanläggningen. Det är ett genuint pot still-destilleri med kopparpannor och allt.

I början av 2012 kommer de första flaskorna från destilleriet att finnas tillgängliga, förmodligen på Systembolaget, på olika restauranger och i danska butiker. Det kommer dock inte att finnas någon möjlighet för privata köpare att införskaffa fat.

Whiskyn kommer att heta Spirit of Hven och det ska finnas tre olika varianter: en orökt, en lite rökig och en mycket rökig. Spriten ska mogna på ekfat från Missouri i USA. Genom att man odlar maltkornen på Ven får whiskyn en lokal karaktär. Vattnet kommer att vara ordinärt kranvatten från Bolmen och buteljeringen ska ske på Ven.

Flaskorna kommer att få ett unikt utseende (se bilden uppe till vänster) och etiketterna är också redan framtagna.

Investeringen ligger på över 10 miljoner kronor och destilleriet ägs helt och hållet av Backafallsbyn AB, till skillnad mot Mackmyra, som har externa ägare. Henric Molin uppger att det finns potential att tillverka lika mycket whisky som på Mackmyra. Men det kommer också att produceras annan sprit på destilleriet, bl.a. maltvodka, gin, rom och mousserande vodka(!).

För oss i the Rough Set är det något alldeles speciellt med Spirit of Hven eftersom vi alla nu kommer att bo bara några kilometer från ett tvättäkta whiskydestilleri!

Ny Laphroaig

2008-04-03T09:23:00.000-07:00

En intressant nyhet på Systembolaget den 2 maj är Laphroaig Càirdeas, som är en cask strength-variant, 55% vol, en blandning av 13-, 15- och 17-årig Laphroaig. Càirdeas betyder vänskap på gaeliska och utgåvan riktar sig till alla vänner av Laphroaig. Man kan förresten bli Friend of Laphroaig gratis på deras hemsida, http://www.laphroaig.com/
Laphroaig Càirdeas Islay Single Malt Whisky kommer att kosta 649 kr och Systembolaget kommer att släppa 3 600 flaskor.

Juuls Vinhandel

2008-03-20T03:05:00.001-07:00

Resor till Köpenhamn innebär nuförtiden alltid besök på Juuls Vinhandel för medlemmarna i the Rough Set. Juuls Vinhandel har Nordens största sortiment av maltwhisky och har blivit en institution för whiskytörstande sydsvenskar.

De har för närvarande ca 400 olika skotska maltwhisky och 100 andra whisky (bourbon, blended, japansk m.m.). Som namnet antyder har de ett stort urval av vin, dessutom mycket fina sorteringar av portvin, sherry, konjak, champagne och annat smått och gott.

Ovan syns en bild av hur Juuls Vinhandel såg ut för bara några månader sedan - en idyll som skulle kunna ha platsat i TV-serien Matador. Sedan dess har butiken genomgått en omfattande tillbyggnad och ser numera ut som på bilden nedan.

Stora moderna fönster gör att butiken öppnar upp sig mot gatan på ett helt annat sätt än tidigare. Men den största förändringen för oss whiskyfreaks är att whiskyn har flyttats upp från den legendariska källaren. Lite synd kanske för det var alltid lite speciellt att gå nedför den trånga trappan till gömmorna därnere. Man kände sig utvald på något sätt när man fick tillåtelse att gå ner där.

Whiskyn finns nu samlad på höga hyllor i ett stort rum och det känns nästan som om sortimentet har blivit mindre på något sätt. Men vid en snabbkoll på butikens hemsida (http://www.juuls.dk/) finner man att det faktiskt är samma sortiment som i källaren.

Whiskyn är uppdelad på de olika regionerna. Till vänster syns Speyside-hyllorna och på bilden nedan är en del av Islay-whiskyn uppställd.

Juuls Vinhandel har ett mycket bra sortiment av främst Gordon & McPhails och Ian MacLeods produkter. Men de nöjer sig inte med att köpa in whisky från skotska företag. De har även tagit fram egen whisky, som har blivit så eftersökt att den blivit samlarobjekt. När ägaren Michal Madsen firade 30 år i vin och spritbranschen 2004 tog man exempelvis fram egna Single Cask-varianter av Ardbeg, Highland Park, Macallan och Ledaig. Av Ardbeg Ping 1, från 1972, buteljerade man 245 flaskor vilka säljs för 25 000 DKK per styck. Mycket pengar men troligtvis fantastisk whisky. I Jim Murrays whiskybibel för 2007 fick den, tillsammans med Broras 30-åriga, 97 poäng vilket var den absolut högsta poängen av samtliga whisky.

Det finns massvis med rariteter på hyllorna. Exempelvis Macallans 1861 Replica (bilden till vänster), som kostar 3 500 DKK.

Det finns också en del märkliga saker man kan köpa. Som exempelvis två buteljeringar av Ardbeg från 1974, förpackade i ett specialtillverkat gevärsfordral, som också innehåller åtta dryckesbägare i silver, en penna i ek och silver samt två handbundna böcker i läder. Vad kostar kalaset ? 115 000 DKK...!

Om man nu inte är en smått whiskygalen miljonär utan vill ha så mycket högklassig whisky för pengarna som möjligt så är det bästa valet hos Juuls en litersflaska av den 12-åriga Highland Park för 315 DKK. Eftersom 70 cl av samma whisky kostar 399 SEK på Systembolaget så får man de extra 30 centilitrarna på köpet.

Betjäningen på Juuls Vinhandel är alltid lika trevlig och man är mycket generösa med provsmakningar. Senast vi var där fick vi smaka på Auld Alliance 15 Years Flora MacDonald från den oberoende buteljeraren Ian MacLeod och den japanska 12-åriga Hakushu. Den förstnämnda är egentligen whisky från Talisker, som har förvarats i St Emilion-vinfat.

Som svensk kände man sig ju lite extra stolt när man såg den speciella Mackmyra-avdelningen (se bilden till vänster) med alla de sex hittills utgivna buteljeringarna. Att Mackmyra är åtråvärda samlarobjekt förstod man när man såg priserna. Ettan och tvåan kostar 5 000 DKK och trean, fyran och femman 1 850 DKK.

Juuls Vinhandel hittar man på Vaernedamsvej 15 på Fredriksberg. De har öppet måndag - torsdag 9.00 - 17.30, fredag 9.00 - 19.00 och lördag 9.00 - 13.00.

Eastern Highlands

2008-03-19T11:05:00.001-07:00

På vår fåtöljresa genom de skotska högländerna drar vi oss nu österut... till the Eastern Highlands. Denna region ligger alltså längs Skottlands ostkust, med Aberdeen som största stad ungefär i mitten av regionen. Norrut och västerut gränsar området till Speyside.

Whiskyn från Eastern Highlands karaktäriseras främst av fruktighet med medelstor kropp, lätt rökighet och viss sötma.

Efter en läcker inledning där Kvällens Hustru, Jeanette, bjöd oss på jättegod hembakad prinsesstårta - och Kalle bjöd oss på 10-årig Springbank till kaffet - började vi allvaret med Fettercairn - ett destilleri som ligger i de södra delarna av regionen.

Jöran hade med sig den gamla versionen av destilleriets single malt-utgåva, som hette Old Fettercairn till 2002, och som buteljerades efter 10 år. Bland omdömena om denna fanns "vinig", "chardonnay", "vanilj" och "blommig" och alla var överens om att detta var en fin sommarwhisky. Sedan gick vi över till den oberoende buteljeraren Douglas Laings Old Malt Cask, en 13-årig Fettercairn Single Cask-utgåva från 2005. Denna var kryddigare och med mer sälta, dessutom mer alkoholstark, 50 %.

Numera kallas Fettercairns egen officiella single malt för Fettercairn 1824 - året för destilleriets licensiering - och den buteljeras efter 12 år. Liksom vår favorit-sommarwhisky, Tamnavulin, så ägs numera Fettercairn av Whyte & Mackay.

Glencadams 15-åriga var ett resultat av vår senaste inköpsresa till Juuls Vinhandel i Köpenhamn (mer om den resan i nästa inslag). Någon tyckte sig känna en viss öldoft om den här. Annars var den väl ganska representativ för området; fruktig och med medelstor kropp. Själv tyckte jag att den var ganska gräddig i smaken med inslag av nötter.

Den ingick tidigare i blenden Teacher's Highland Cream, och den bidrog kanske en del till dennas speciella gräddighet.

Glencadam har tidigare inte funnits att tillgå som single malt, förutom från en del oberoende buteljerare, men när destilleriet övertogs 2003 av Angus Dundee Distillers beslöts det att man skulle göra en satsning på denna marknad och 2005 kom då resultatet i form av den 15-åriga Glencadam.

Det är trevligt att det är så många destillerier numera som satsar på egna single malts och inte bara levererar till blended-marknaden.

Olle hade med sig en 15-årig Glen Garioch, vilket tydligen ska uttalas "glenn gii'ri" enligt Per Ellsbergers bok "Skotsk whisky". Men enligt CD-skivan "The Sound of Whisky - A Pronounciation Guide to Scotch Whisky Names" är detta ett lokalt uttal så man kan lika gärna säga "glenn gaeriåsch" om man vill. Fettercairn och Glencadam uttalas förresten båda med betoning på den sista stavelsen.

Glen Garioch hade en speciell doft, åt lavendelhållet med en del honung och sirap i smaken. Äppelkaka tyckte någon att det smakade. Kanske var det den Eastern Highland-whisky under kvällen som vi gillade mest. Då var vi i gott sällskap. Jim Murray ger den 91 poäng.

Efter provningen bjöd Jeanette på lax med kokt potatis och hollandaisesås och till efterrätt fick vi hallonmousse med grädde. Mums!

Efter middagen fortsatte vi sedan med lite annan whisky som Glendronachs 12-åriga, Ardmores nya Traditional Cask och Highland Parks 12-åriga.

Men bland alla 10-åringar, 12-åringar och 15-åringar under kvällen blev den mest firade en välbehållen 50-åring med medelfyllig kropp och med stora inslag av humor och sälta: Jöran!

Vi funderade mycket på vad vi skulle köpa i present till honom. Jag menar, vad köper man för whisky till en man som varit i Skottland och på Irland närmare 100 gånger och som besökt ett tjugotal destillerier ?

Till slut tyckte vi att vi hade kommit på en bra lösning: japansk whisky, som det inte finns mycket att tillgå i Skottland. Vi köpte en 10-årig Nikka Yoichi, från ett av världens sex bästa destillerier enligt Michael Jackson, och det blev ett bra val, hoppas vi.

Visserligen hade Jöran tre, fyra flaskor japansk whisky sedan tidigare men just Nikka Yoichi hade han aldrig provat på. Slainte Jöran !

The Vintage House

2008-02-08T12:33:00.000-08:00

The Vintage House på 42 Old Compton Street i Soho är ett ställe som ingen whiskyälskare bör missa när han eller hon åker till London. Jag var själv där för ett par veckor sedan och får kanske erkänna att det mest var en slump att jag hamnade där. Var och åt på den italienska restaurangen Amalfi (rekommenderas!) sent på kvällen och upptäckte att The Vintage House låg precis tvärsöver gatan.

The Vintage House har ett svårslaget sortiment när det gäller maltwhisky: 1.400 olika sorter på lager varav ca 1.000 st finns i butiken. Det finns mycket annat där: en omfattande samling av Bordeaux-viner, 180 rom-sorter, 150 olika typer av vodka, 80 varianter av tequila och dessutom kubanska cigarrer en masse. Den dyraste whiskyn är en 50-årig Glenfiddich som kostar 5 200 pund.

Ett besök på The Vintage House är idealiskt att kombinera med en middag på någon av Sohos restauranger eftersom de har öppet till kl 23 på kvällen alla dagar utom söndagar (kl 22).

Man kan även beställa whisky från The Vintage House på nätet: http://www.sohowhisky.com/

Midlands

2008-01-30T11:12:00.000-08:00

Midlands är ett whiskyområde som kan vara svårt att definiera, såväl smakmässigt som geografiskt. Området är en del av Highlands och benämns ibland även Southern Highlands eller Central Highlands. Det sträcker sig från Glengoyne i söder till Dalwhinnie i norr, och utgör, som namnet antyder, helt enkelt hjärtat av Skottland.

Det förekommer olika uppgifter om vilka whiskymärken som egentligen tillhör Midlands. Glengoyne räknas som en Highland-whisky men benämns inte som Midlands i exempelvis Michael Jacksons Malt Whisky Companion.

Trots det började vi med Glengoyne 10 yo - en gammal favorit från vår första provning. Doften upplevdes som lite "unken" och smaken var mjuk med lite hö i. "A little beauty" som Jim Murray skriver.

Jöran hade med sig en Glengoyne Cask Strength 12 yo , som var betydligt mer frisk i smaken, med en hel del mint och frukt. Lite smörig doft som utvecklades till fudge på tungan. Alkoholstark, 57,2 %, men något vatten behövdes inte. Murrays utlåtande: "... a geninely robust, confident yet graceful malt".

På vandringen norrut i Midlands blev Glenturret nästa anhalt. Olles bidrag för kvällen var en 12-årig Glenturret, som var en lättdrucken honung/vaniljbomb. Det fanns även nötter och lite äpple i doften.

Glenturret 12 yo finns tyvärr inte att tillgå på Systembolaget. Däremot finns det en 10-årig version hos Juuls för 275 DKK.

Annars är väl Glenturret mest känt för huskatten Towser, som fångade 28 899 möss under sin levnad! Han hamnade i Guinness Rekordbok och står numera som staty på destilleriet.

Tullibardine är ett destilleri som var stängt åren 1995-2003. De nya ägarna har varit flitiga med att ge ut nya "wood expressions". Bl.a. har det kommit Marsala, Sherry, Sauternes, Muscatel och Port Wood Finishes, samtliga från 1993. Men till vår provning hade vi valt ut några andra varianter:

Den 10-åriga Tullibardine smakade av citron och var ganska astringerande. Tullibardine Vintage 1993 doftade björnklister (!) vílket gav oss en del nostalgiska skolminnen. Liksom den 10-åriga var den "vinig" och vinkännarna kom att tänka på chardonnay. Slutligen var Peters bidrag för kvällen, Tullibardine Connoisseurs Choice 1994, gräsig, kryddig, oljig och gav lite mer eftersmak än de andra två. Det var t.o.m. så att Kalle kunde känna ett visst avlägset släktskap med pepprigheten i Talisker.

Dalwhinnie har fått äran att ensamt representera Highlands-whiskyn i Classic Malts, och det kunde vi få en viss förståelse för efter provningen...

Dalwhinnie 15 yo var en av de mest eleganta whisky vi haft hittills på provningarna. Mintig i doften, subtil med honung och en gnutta ljung i smaken. Jim Murray är också mycket förtjust i den här och ger den 95 poäng. Det är mycket med tanke på att han inte ger någon whisky mer än 96 poäng. Den är ett klart fynd på Systembolaget för 399 kr....

Distillers Edition-varianten av Dalwhinnie var lite fylligare med mer nötter och sherry. Mer komplex än den 15-åriga men inte med samma perfekta balans.

Hur ska man nu klassificera Midlands-whisky? Tja... fruktighet är väl kanske den främsta gemensamma nämnaren. Avsaknad av rök är en annan. Övriga Midlandsmärken är Aberfeldy, Blair Athol och Edradour. Vi sniffade lite på en 12-årig Deanston, men den verkade inte vara någon höjdare.

Så långt Midlands. Sedan hade vi några andra Highlands-whisky med oss som vi bara inte kunde låta bli att testa...

Royal Lochnagar 12 yo var "rund och go", tuggig i smaken och med en "malty sweetness", som någon anglofil uttryckte sig. Eftersmaken var frisk och relativt lång.

Peter hade med sig en nykomling, Ardmore Traditional Cask. Efter att i 109 år ha levererat whisky för blended-marknaden har nu alltså Ardmore nu släppt sin första singel malt. Den har lagrats först i ekfat och sedan i mindre fat, s.k. quarter casks, för att whiskyn ska absorbera mer av smaken av faten. Samma tillvägagångssätt är det för tillverkningen av Laphroaig Quarter Cask och det är väl ingen tillfällighet att Ardmore och Laphroaig numera har samma ägare. Traditional Cask var söt och mycket rökig för att vara en Highlands-whisky. Definitivt ett välkommet tillskott.

Eva hade lagat god mat som vanligt. Svamptoast till förrätt och köttgryta till huvudrätt. Till detta ett sydafrikanskt vin, Fairview Pinotage Viognier, med toner av mörka bär och viss rökighet.

Peter har just fyllt 50 år och traditionsenligt fick han en whisky i present - inte vilken som helst, utan kapten Haddocks favorit, Loch Lomond !

Egentligen är det lite fusk för destilleriet Loch Lomond öppnade inte förrän 1966 och Haddock drack whisky första gången i "Krabban med guldklorna" redan 1941. Fast i de första svenska översättningarna drack han egentligen kalasmust!

Loch Lomond ger ut single malt under olika namn. Tidigare släppte man whisky under namnet Inchmurrin och nu finns det även Craiglodge och Croftengea (som vi tidigare har testat i the Rough Set).

Bilder från en resa till Skottland september 2007

2007-11-21T04:37:00.000-08:00

Klicka på bilderna för större storlek

Kopparpannorna på Springbank Distillery.

The Spirits Safe på Springbank Distillery

Provsmakning på Ardbeg Distillery. Notera den moderiktiga kepsen.

Utanför Ardbeg Distillery

Lagavulin Distillerys pagoder.

Whiskytunnor hos Laphroaig Distillery.

And now for something completely different...

Ett annat njutbart sceneri...

Kommentarer är kanske överflödiga...

Entrén till Glengoyne Distillery.

Vackert... inte sant ?

Här tillverkar s.k. coopers whiskytunnor.

En cooper i aktion.

Reseledaren i tartanmönster... MacNiels ?

Bowmore II

2007-11-08T09:03:00.000-08:00

Nästan fyra månader sedan förra provningen... därför var helgens Bowmore-provning hett efterlängtad!

För att vänja våra näsor vid riktigt mustiga dofter lade Jöran stolt upp sin fot och förevisade sina nya Ardbeg-strumpor, inköpta i Skottland.

Handeln med whisky merchandise blir alltmer omfattande. På Ardbegs hemsida kan man skicka efter kepsar, baskrar, t-shirts, fleece-tröjor, glas, golfbollar och en massa annat. Men tyvärr inga strumpor...

För att hålla oss varma i höstrusket innan provningen bjöd Kvällens Hustru oss på en riktigt grabbig middag: fransk löksoppa till förrätt, porterstek med olika sorters ale till (bl.a. skotska Traquair House Ale) och sedan kaffe- och whiskyfromagekaka till kaffet. Sedan började vi då provningen, som alltså var en fortsättning på den Bowmore-provning som vi hade så sent som i maj i år. Naturligtvis kunde vi inte låta bli att ta fram även de flaskor som vi hade på den provningen...

Den 12-åriga Bowmore var precis som vi kom ihåg den; doftande av tjära, tång och tågvirke och med en del sötma i smaken. Den 12-åriga har Bowmore-destilleriets karaktäristiska rökighet och "doftar och smakar som ett skotskt marinmuseum". En anledning till detta kan vara att Bowmore är det Islay-destilleri som tar mest stryk av de västliga stormvindarna på ön.

Nästa på tur var en av Juuls Vinhandels specialtappningar: Scotland's Finest Rare Cask 10 Years, som Olle hade med sig. En mycket ljus whisky med skarpare smak än den 12-åriga, lite astringerande och med hyfsat lång eftersmak. Juuls är lyriska i sina kommentarer. "Elegant tör og pebret rög, sammen med skummende havvand och drivetömmer. Stor blöd smag, med masser af saft og kraft". Vi var kanske lite mer tveksamma.

Den 17-åriga Bowmore kommer att försvinna ur sortimentet inom kort, för att ersättas av en 18-årig variant. Synd tycker vi. för den har en mycket sympatisk gräddig smak åt kola/toffee-hållet som ingen av de andra Bowmore har, och som för övrigt nästan ingen annan whisky har. "Fabulous", som Jim Murray skriver. Man skulle kanske bunkra lite...

Bowmore Surf är en av destilleriets taxfree-utgåvor (Enigma är den andra). Vi var lite besvikna på den. Snäll doft, ganska tunn smak men kryddig och pepprig. Inte alls i den karaktäristiska Bowmore-stilen. Denna whisky borde vara kraftigare eftersom den lagras i de magasin som ligger närmast havet, därav namnet.

Så kom vi då till tvillingarna Dawn och Dusk, den förstnämnda lagrad på portvinsfat, den andra på bordeaux-fat. Dawn upplevdes som skarp och spritig, en attack mot gommen. Men alla gillade eftersmaken och med lite vatten i så framträdde smakerna betydligt bättre. Lite åt vingummihållet tyckte någon. Jim Murray gillar denna bäst av alla Bowmore: "... it is sweet, yet the intensity of the peat and oak crashing wave upon giant wave upon the palate acts as the perfect foil".

Dusk var... hm... skum. De vinfatsförsök som vi har smakat hittills har inte varit lyckade. Glenmorangies Burgundy var väl den sämsta av deras Woods som vi har smakat, och Dusk var i ungefär samma stil. Vin och whisky verkar inte kunna gifta sig. Men eftersmaken var lång, med en hel del mörk choklad.

Kalle hade med sig en Bowmore Mariner - en buse i sammanhanget. Stor härlig doft, den rökigaste av alla Bowmore. Jim Murray har liknat smaken vid Fisherman's Friend (!). Vi upplevde den kanske som lite vattnig. Den var inte lika munuppfyllande som exempelvis den 12-åriga och den 17-åriga. Men ändå "enormous and delicious fun all the way" som Murray skriver...

Så långt Bowmore-provningen. För några veckor sedan var Jöran reseledare för en liten grupp som åkte runt i Skottland i en minibuss. Det blev en hel del besök på destillerier: Ardbeg, Laphroaig, Bruichladdich, Springbank och Aberlour. Med sig hem hade han en hel del troféer som vi var mycket nyfikna på.

Först och främst hade han en MacBeatha 15 Years, som det nya Islay-destilleriet Kilchoman tagit fram för att man ska få en aning om hur Kilchoman kommer att smaka om sisådär 10 år (i själva verket är det en Bowmore).

Det säljs ju också destillat av märket Kilchoman i 5 cl-flaskor, som är lagrat i tre månader på bourbon- och sherryfat. Det är alltså inte fråga om whisky utan mer en fråga om att redan nu göra märket Kilchoman känt.

Islay Storm är en 12-årig single malt som säljs i taxfree-shoper. Det framgår inte vilket destilleri den kommer från.

Vidare hade Jöran med sig en Old Pulteney från 1991 med en alkoholhalt på 57,6 %. En fullkropps-whisky med en hel del salt, typiskt för destilleriet.

Han hade också köpt en Black Grouse, som alltså är The Famous Grouse försök att bredda marknaden och tillfredsställa rökälskande svenskar. Den var god, det var vi alla överens om. Definitivt helt olik den vanliga The Famous Grouse.

The Singleton of Auchroisk är ju en känd whisky som var populär för några år sedan. Auchroisk ägs av Diageo, som också äger Dufftown och nu har Diageo i stället tagit fram en The Singleton of Dufftown av någon anledning. Den var ganska mild, inte så rökig.

The Queen of the Hebrides är en whisky som ges ut av The Queen of Moorlands Whisky Company, och säljs bara i vissa affärer, pubar och hotell i Skottland och England. Det är en single malt från Islay, men det framgår inte vilket destilleri som har släppt till whiskyn. Hursomhelst så var det en av provningens positiva överraskningar. Söt med massor av torv och rök, och med en riktigt lång eftersmak.

Nyheter i november och december

2007-10-16T10:57:00.000-07:00

Det kommer en del spännande nyheter i november och december på Systembolaget. Olle och jag var i helgen på Juuls Vinhandel i Köpenhamn där vi provsmakade den nyss utkomna Springbank Vintage 1997. Smaken var karaktärsfylld, komplex och med mycket sherry. Den kostar 595 DKK på Juuls, men det finns ingen anledning att åka över sundet eftersom den "endast" kostar 639 kr på Systembolaget.

En annan nyhet på Systembolaget i november är Ardbeg Mór, som alltså är en jätteflaska om 4,5 liter som innehåller 10-årig Ardbeg, men med en alkoholprocent på 57,3 %. Det finns totalt endast 1 000 flaskor och Systembolaget har satt ett pris på 4 390 kr på jätteflaskan.

Alltfler fastlandsdestillerier experimenterar med riktigt rökig maltwhisky. I kölvattnet av Balvenie, Benromach och Benriach kommer nu Edradour med en whisky som kallas Ballechin. Det är en direkt följd av att den tidigare chefen för Laphroaig, Iain Henderson, har tagit över Edradour. Nu finns det på Systembolaget fr.om. november en variant som heter Ballechin 2nd Edition Madeira Matured, kostar 875 kr.

I december kommer nya utgåvor av Lagavulin Distillers Edition 1991 (639 kr) och Talisker Distillers Edition 1993 (499 kr). Det kommer också en Mackmyra 06 (508 kr för 50 cl).

Lagavulin Islay-vinnare

2007-10-16T10:52:00.000-07:00

Efter en spännande finish blev Lagavulin vinnare i vår omröstning om vilket som är det bästa destilleriet på Islay. Ardbeg och Laphroaig delade på andraplatsen.

Resa till Skottland

2007-09-29T06:22:00.001-07:00

Herr och fru Clifton (Olle och Eva alltså) gjorde förra veckan en lite mer än veckolång resa till Skottland med Scandorama. De bodde i Blairgowrie och gjorde utflykter till bl.a. Edinburgh, Blair Castle och Loch Ness. Naturligtvis ingick det även ett besök på ett whiskydestilleri. Det var Dalwhinnie, Skottlands högst belägna destilleri, som fick påhälsning. Olle gjorde även en del besök i olika whiskybutiker, bl.a. Robertson's i Pitlochrie, Royal Mile Whiskies i Edinburgh och The Whisky Shop i Inverness.

Han passade härvid på att köpa en del whisky som inte finns att få tag på i Sverige eller i Danmark.

Han köpte bl.a. Aberfeldys 12-åriga om vilken Jim Murray skriver "I have long loved this malt" i sin whiskybibel. Aberfeldy är ju en Highlands-whisky och beskrivs som "firm, oily, cleanly fruity, vigorous" av det andra whisky-oraklet, Michael Jackson.

Han köpte också en 16-årig Dailuaine, som ingår i Flora & Fauna-serien. Dailuaine är en av huvudkomponenterna i Johnnie Walkers whisky. Jackson beskriver den som "firmly malty, fruity, fragrant". Vi har tidigare i The Rough Set provsmakat en Connoisseurs Choice-utgåva från 1991

På The Whisky Shop inhandlade Olle en verklig raritet. The Whisky Shop har en egen serie med högklassig whisky från fat som de har köpt in från olika destillerier. I serien, som kallas för Glenkeir Treasures, ingår bl.a. Aberlour 9 yo, Ledaig 8 yo och Macallan 15 yo. Whiskyn finns endast tillgänglig att köpa i The Whisky Shops butik i Inverness. Olle köpte en 12-årig Ben Nevis. På den handskrivna etiketten står det att whiskyn är lagd på fat den 13 maj 1995 och buteljerad den 28 augusti 2007.

Själv uppskattar jag denna sällsynta whisky alldeles speciellt eftersom jag fick den i present av herrskapet Clifton som tack för att jag körde dem till och från bussen i Helsingborg...!

Vatten i whisky?

2007-09-29T05:50:00.000-07:00

Om man nu överhuvudtaget ska ha vatten till whisky så ska det vara till Cask Strength! Det tyckte de som röstade på bloggen i vår senaste omröstning. Sex personer ville ha vatten till Cask Strength medan fem personer tyckte att vatten är sånt som man använder till att tvätta sig med. Två personer svarade att de har ca 20 % vatten i sin whisky och en person tyckte överhuvudtaget inte om whisky!

Bästa Ardbeg ?

2007-09-14T08:44:00.000-07:00

Efter en rafflande slutstrid blev det dött lopp mellan den 10-åriga Ardbeg och Uigeadail. Båda fick hm... fyra röster. Still Young, Airigh Nam Beist och Lord of the Isles fick vardera en röst.

Nyheter i september

2007-08-30T12:50:00.001-07:00

Det kommer ett par intressanta nyheter i september på Systembolaget. Som vanligt kommer köerna att ringla nu på lördag kl 10.00 utanför butikerna när det är dags för ett nytt släpp från Mackmyra. Den här gången är det fråga om Mackmyra Preludium:05 som kostar 449 kr för 50 cl. Den beskrivs som "fruktig, smakrik whisky med fatkaraktär, inslag av päron, vanilj, honung och lakritsrot".

Mer whisky för pengarna får man om man väljer Caol Ila Distillers Edition för 479 kr. Systembolaget har en lovande beskrivning: "Smakrik, nyanserad, elegant, tydligt rökig whisky med fatkaraktär, inslag av malt, ljung, honung och tjärpastill". Caol Ila är ganska ny i Distillers Edition-familjen. I fjol kom den första utgåvan från 1993, den nya är från 1995, lagrad på muskatvinfat. Systembolaget har tagit hem 3 600 flaskor, så man kan säkert få tag på en flaska om man är ute i god tid.

Grain Whisky-provning

2007-08-06T03:08:00.000-07:00

Så var det dags för vår hittills artonde provning. Jöran hade övertalat oss andra till att ha en provning av grain whisky. Lite tveksamma var vi kanske, eftersom vi mest hade hört talas om grain whisky som en "sämre" beståndsdel i blended whisky.

Jöran började i alla fall med att bjuda oss på en blended, Tullamore Dew Heritage, som ingen av oss andra hade testat tidigare. Michael Jackson ger den en 8 i betyg i Whisky Magazine. Den var ganska söt och Jackson ger också den höga poängen för att den "deserves points for daring to be so sweet".

Som förrätt åt vi sill och potatis med ett Alsace-vin, Eichberg Riesling, och en snaps, Bröndum Klar till. Därefter högg vi in på grillad korv och kyckling med allehanda ölsorter till. Bl.a. drack vi Theakstons Old Peculier och mörk weissbier.

Jöran började sedan provningen med att berätta lite om grain whisky. Den här typen av whisky tillverkas alltså inte i de klassiska kopparpannorna utan tas fram på ett mer industriellt sätt. Whiskyn destilleras i s.k. Coffey stills, kolonndestilleringsapparater, vilket gör att den inte får samma utpräglade karaktäristika som malt whiskyn vad avser doft och smak. I stället för mältat korn används majs
och omältat korn för tillverkningen. Grain whisky lagras i endast tre år och används nästan uteslutande i blended whisky.

På Systembolaget finns bara fem grain whisky att köpa, varav några är riktigt dyra, upp till 900 kr. Jöran presenterade tre sorter; Black Barrel, Invergordon Single Grain och Cameron Brig Pure Single Grain. Förstahandsintrycket var någon form av låglandswhisky.

Black Barrel var en mycket blek whisky och smakade just ingenting. Invergordon var bättre medan Cameron Brig var den som mest smakade som "riktig" whisky, d.v.s. maltwhisky. Det var kul att testa grain whisky, men det är knappast någon man lägger 900 kr på när man kan få en 12-årig Highland Park för 399 kr...

Sen kom vi in på avdelning 2 på kvällens program:
Oöppnade whisky från våra gömmor. Kalle hade med sig
en 12-årig Old Pulteney, med den karaktäristiska sältan, som alla var mycket positiva till. Olle hade en 14-årig Clynelish, med stor doft och smak, åt "seaside"-hållet till. Detta är väl en av de få Highland whiskies som kan ge en Islay-känsla.

Olle hade vidare en Glenrothes från 1989. På bilden till höger ses flaskan, som alltså har som förebild de provflaskor som brukar användas i the blending room. Glenrothes har ju vanligtvis en mediumkropp, är ganska söt och med sherry-anstrykning och denna variant stämde väl in i destilleristilen.

Någon Oban hade vi inte testat tidigare på våra provningar så därför var det lite av en premiär när Peter tog fram en Oban Distillers Edition 1991. Den hade väl en ganska menlös doft efter Clynelish, men smaken var bättre, söt och chewy,"munuppfyllande", med en ganska lång eftersmak.

Så var det dags för Kalle att plocka fram sin svårslagna 50-årspresent från arbetskompisarna; Lagavulin 16 år.

Tja, vad ska man säga? Tveklöst kvällens bästa whisky. Det finns väl ingen annan whisky som har en så stor kropp och till på köpet är den ju så sofistikerat rökig. Kalle fick i alla fall en ny favoritwhisky alla kategorier.

Det skulle vara kul att testa den 12-åriga Lagavulin, men den är ganska dyr, 645 DKK på Juuls Vinhandel.

Det skulle också vara intressant att jämföra den 16-åriga med Distillers Edition-varianten. Vilken är bäst egentligen ?

Kvällen avslutades med att Jöran tog fram några ytterligare whiskies; Obans 14-åriga, Glendronachs 12-åriga samt Glenlivet Nadurra. En trevlig avslutning på en trevlig kväll med Lagavulin som höjdpunkt.

Lite nyheter...

2007-07-01T10:08:00.000-07:00

Har surfat runt lite på destilleriernas hemsidor för att kolla om det finns några nyheter.

Highland Park har tagit fram en specialupplaga för att fira John Rebus, polisen i Ian Rankins deckare. Det har gått 20 år sedan den första boken kom och därför heter whiskyn Highland Park Rebus 20. Naturligtvis är whiskyn 20-årig. Tyvärr finns den varken på Systembolaget eller på Juuls Vinhandel.

Det får mig osökt att tänka på en annan deckarförfattare, Peter Robinson, och hans böcker om polisen Alan Banks. Det finns stora likheter mellan Banks och Rebus. Båda är ensamstående lite tilltufsade män i 50+åldern, missförstådda av sina överordnade och med flera misslyckade kärleksaffärer bakom sig. Båda har dessutom bröder som just har dött och framförallt gillar båda whisky. Alan Banks dricker flera olika sorter i böckerna men verkar mest förtjust i Laphroaig.

Med tanke på Rebus 20-årsjubileum tänkte jag kolla upp när den första boken med Alan Banks kom... och se... den kom ut 1987 ("Gallows View")!. Det är kanske dags för en Laphroaig Banks 20....

Bowmore har tagit fram en ny 18-årig variant som ska ersätta den 17-åriga. Den senare har länge betraktats som flaggskeppet bland Bowmores samtliga utgåvor. Den 18-åriga finns ännu inte att få tag på i Skandinavien, varken på Systembolaget eller hos Juuls. Bowmore har nu dessutom en ny, mer stilren, design på etiketter och förpackningar.

Benromach har kommit med en ny utgåva, Benromach Peat Smoke, med en rökighet på 55 ppm, vilket lär vara extremt, åtminstone i klass med Islay-märkena. Endast 120 flaskor har tagits in av Systembolaget och den finns i Skåne bara att köpa på Hansacompagniet i Malmö. Priset 499 kr är väl ganska överkomligt med tanke på att den kostar 465 DKK hos Juuls.
(OBS! Den finns inte längre på Hansacompagniet, däremot på Juuls).

Vatted Malts

2007-06-17T02:58:00.000-07:00

Jaha, så var det dags för årets första sommarprovning, och vad kunde då passa bättre än riktigt svensk sommarmat: sill och härligt god nypotatis, ägg och gräddfil samt förföriska små prinskorvar. Efter det bjöd Jeanette på glass och jordgubbar. Ute regnade det men inne var det svensk sommar. Någon provning av svensk whisky blev det dock inte. Denna gång stod det nämligen Vatted Malts på programmet.

Vi gick ut lite löst med James Martins 8-åriga. Mycket löst t.o.m. eftersom vi förgäves sökte efter både doft och smak. Compass Box Oak Cross doftade betydligt bättre, mycket löftesrikt, men smaken var tyvärr en besvikelse. Den har 94 poäng i Murrays whiskybibel, men det är mycket tveksamt om den är värd det.

Sedan fick vi i alla fall en liten svensk touch på provningen med Blackmoor 10 yo och Black Ribbon 21 yo, båda framtagna av Vin & Sprits Folke Andersson. Den 21-åriga hade en stor doft med en smak som matchade doften. Den 10-åriga hade en lite bitter eftersmak men var ändå klart godkänd.

Olles bidrag för kvällen var Johnnie Walker Green Label, en klassiker i sammanhanget, bestående av whisky från Talisker, Linkwood, Cragganmore och Caol Ila. En mycket elegant whisky i racing green-förpackning.

Jöran bullade sedan upp flaska på flaska från sina gömmor: först Jon, Mark och Robbos båda The Rich Spicy One och The Smoky Peaty One, den senare var den rökigaste whiskyn under kvällen. Kalle tyckte att dessa inte var riktigt "autentiska". Sedan följde The Six Isles, Compass Box Peat Monster, Auld Reekie och Poit Dhubh 8 yo. Peat Monstret var ett ganska snällt monster. Överhuvudtaget tyckte jag (Peter) att Compass Box-utgåvorna inte riktigt levde upp till högt ställda förväntningar.

Summa summarum: Alla var överens om att Johnnie Walker Green Label var den bästa vatted malten under kvällen, tätt följd av Black Ribbon 21 år.
Vi avslutade sedan med två riktigt högklassiga single malts: Highland Parks 18-åriga och den 16-åriga Glenlivet Nadurra. Kvaliteten steg genast ett par klasser och speciellt Nadurra var en trevlig överraskning, som endast Jöran hade druckit tidigare. En underbar komplex söt doft och en helt unik mjuk smak. En strålande avslutning på en trevlig kväll.

Här ses några av Kalles 50-årspresenter. Högklassiga whiskyglas från Orrefors designade av Erika Lagerbielke och i förgrunden en quaich. En quaich är en ganska grund dryckesbägare från Skottland. Ursprungligen gjordes de i trä, men kom senare att utföras även i sten, mässing, tenn, horn och silver. Några få quaichs hade en dubbel botten av glas där det var meningen att man skulle lägga en hårlock och därmed drink from the quaich to the lady love. De härstammar från högländerna och det var först i slutet av 1600-talet som de blev vanliga i städerna. Quaichs som ges som gåvor är oftast utförda i tenn eller silver. En svensk motsvarighet till the quaich är kåsan, men den har bara ett handtag.

Nästa provning

2007-06-01T02:27:00.000-07:00

Nästa provning har vi lördagen den 16 juni kl 18.00 hemma hos Kalle och Jeanette. Temat denna gång är Vatted Malts. Väl mött!

Resa till Köpenhamn

2007-05-12T09:36:00.000-07:00

Olle och jag (Peter) är just hemkomna från en resa till Köpenhamn tillsammans med våra fruar. Bl.a. tittade vi på André Derain-utställningen på Statens Museum for Kunst. Men naturligtvis gjorde vi också den sedvanliga avstickaren till Juuls Vinhandel på Vaernedamsvej 15 på Fredriksberg. De lär ju ha Nordens största utbud av single malt-whisky.

Innan resan kollade jag och fann att de för närvarande har 425 skotska single malt i sitt sortiment. Som vanligt var personalen mycket hjälpsam och bjöd på whisky. Det var mest Olle som fick smaka, av naturliga skäl eftersom jag var chaufför. Han smakade sig igenom Juuls egna specialbuteljeringar Mortlach Flying Vikings 5 och Millburn Flying Dead Spirit 4 Sherrywood samt en Scapa 1993. Till slut fastnade han för en 12-årig Royal Lochnagar, som han inköpte.

Själv satsade jag på en Oban Distillers Edition från 1991, mest p.g.a. en lyrisk recension i Dagens Nyheter. Som en kuriositet kan nämnas att Juuls säljer svenska Mackmyra Preludium 1, 2 och 3 för 5 000 kr, 3 500 kr respektive 1 850 kr. Otroliga priser. Varför köpte man inte Preludium 3 när man hade chansen med nummerlapp och allt!

Bowmore-provning

2007-05-06T03:54:00.000-07:00

I går hade vi vår första Bowmore-provning. Eva hade lagat jättegod mat som vanligt; Parma-skinka och grön sparris till förrätt och pannbiff med rotfrukter till huvudrätt. Till kaffet åt vi en god Tosca-kaka. Drycker: en gewurztraminer och Nils Oscar God Lager till förrätten och ett portugisiskt Douro-vin till huvudrätten. Mums!

Olle började med att presentera en Macallan Fine Oak 10 yo - god, men vi var överens om att den inte är i klass med den gamla sherry-varianten. Sedan fortsatte vi alltså med Bowmore - den 12-åriga, Surf, Enigma, den 17-åriga samt Cask Strength. Vi var väl tämligen överens om att den 12-åriga är en pålitlig standard-Islay, att Enigma med en hel del sherry stod sig bra i konkurrensen, att den 17-åriga kanske var den bästa Bowmoren under kvällen samt att Cask Strength med fördel avnjuts med lite vatten.

Vi testade även några Ardbeg; den 10-åriga, Airigh Nam Beist och en Connoisseurs Choice från 1994. Olle och Kalle tyckte att Airigh Nam Beist var en positiv överraskning jämfört med senaste Ardbeg-provningen. Jöran plockade sedan fram några verkliga rariteter: Craiglodge Distillery Select Peated Malt (400 flaskor) och Croftengea Aged Over 9 Years (380 flaskor). Den förstnämnda höjs till skyarna i Jim Murrays whiskybibel (91p), men vi tyckte kanske mest att det var en intressant kuriositet.

Ny blogg

2007-05-06T02:53:00.000-07:00

Hej! Vi är fyra whiskyentusiaster - Jöran, Kalle, Olle och Peter - som träffas några gånger om året för att provsmaka och diskutera whisky. Vi kallar oss The Rough Set och vi kommer här att publicera lite tankar och funderingar om whisky.